Fat Man Thinks Slim!

((Underrubrik : Varför jag kom fram till att Gastric ByPass 
är enda vägen ut))((Eller om ni så vill :En liten kort sak om vikten 
av vikt.)) Vikten av vikt skulle förresten för en 4-5 år sedan blivit en bok. 
En bok om viktnedgången jag gjorde. Det kan man inte tro när man ser på 
mig idag väl? En del vet, dom som kommer ifrån samma ort som jag, att 
jag faktiskt hade en spalt i lokaltidningen där jag skrev om 
träning, matlagning, kostråd.... How´s that for irony?? Mer om det lite 
senare längre ner.
 Ni anar väl att det kommer bli ett ”sånt” inlägg, flera löpmeter långt 
och helt utan någon egentlig röd tråd?

Det hela handlar iallafall om varför jag begärt remiss för att snabbt 
komma in och göra en Gastric Bypass operation. Alltså snörpa ihop magsäcken 
och plocka bort lite av tarmarna.
Drastiskt? Kan man inte banta på vanligt sätt? Feta människor är bara lata 
så du kan säkert motionera dig smal om du vill! Ja, ni kanske tänker så och 
funderar i de banorna, men resonemanget till varför jag bestämt mig kanske 
kan få er att förstå. Eller..er? Jag skriver ju detta för att jag själv ska 
komma ihåg resonemangen och tankarna som ledde fram till beslutet. 
Nå, jag ska ta hela historian ifrån början. Mest för att jag själv 
vill komma ihåg den och se ifall det finns nånting att lära sig annat 
än att ”shit happens”? Eller vill ni ha den tvärtom? Okej okej...
*värjer sig med händerna* Jag ska ta den i den kortaste 
upplaga jag kan få ihop den till.

För ett antal år sen  så fick jag hjärtflimmer. Tror läkaren kallade det för 
förmaksflimmer. Det kändes ungefär som när hjärtat ”hoppar/missar” ett slag om ni upplevt 
det någon gång? Men skillnaden var att detta var helt konternuerligt, det slutade inte. 
Jag bodde då för tillfället i en lägenhet i Svenljunga efter att ha separerat ifrån min 
dåvarande flickvän sedan några år tillbaka. Det var väl lite halvtungt och tråkigt men 
vi gick isär som bästa kompisar och hade fortfarande en riktigt bra relation. 
På många sätt mycket bättre än vad den var när vi bodde ihop. 
Är det inte konstigt att det kan vara så ibland? Det var en varm sommardag det hände, jag 
hade suttit vid datorn (var ska inte sleven vara om än i grytan) och glott på någon av 
nätets otaliga alla dejtingsiter. Tänkte att jag skulle försöka mig på att hitta någon 
ny person att få krama på kvällarna och att nätet då skulle vara frälsningen. 
Efter ett tag kände jag mig halvslö och tänkte ta mig en tupplur. 
Det var ändå semester och det fanns inte så mycket att göra denna dagen så samvetet sa 
inte emot mig när sängen lockande slog sina blickar mot mig. 

Precis när jag reste mig ifrån kontorstolen så kände jag hur det ”högg” till i bröstet. 
Kadunk...kadunk...kadunkkadunk..kaddunkkadunkk...  - Öh, va? Vad i helvete är det här? 
Det kändes ingen smärta så jag förstod inte riktigt vad det var som hände. 
På något sätt trodde jag att det var kanske nån slags trött/stress relaterad historia, 
så jag la mig ovanpå sängen och blundade och väntade på att det skulle gå över. 
Det gjorde ju faktiskt inte det så efter en kvart tänkte jag att 
”-Näeh, de här e ju fel...får nog åka upp till föräldrarna o fråga om dom inte kan köra 
in mig till Lasarettet iallafall”. När blodet inte pumpas fram som det ska så blir man 
väldigt kvickt extremt trött. Man vill bara sova. Lägga sig ner och blunda och få sova 
riktigt härligt länge. Så att ta sig ut till bilen som stod parkerad femtio meter bort 
tog mig närapå en kvart. Jag fick stanna flera gånger, andas långsamt och försöka hålla 
mig riktigt lugn. Såg nästan hur jag framför mig skulle trilla ihop och bli liggande på 
asfalten. De konstigaste tankar for genom huvudet i stil med ”stackars ambulanspersonal, 
hur ska dom orka flytta på mig som är så fet?” och ”undrar om dom gör gravkistor i min 
storlek eller om morsan och farsan kommer få betala hutlöst mycket för att snickra en 
specialkista?” och ”jag kan ju inte dö nu när jag är så fet, för dom kan ju inte ha 
en vanlig begravning då dom behöver gaffeltryck att flytta runt mig”. 

När jag väl satte mig i bilen och körde den korta sträckan till mina föräldrars hus så 
började jag se hela händelseförloppet utifrån på något vis. Pulsen hoppade irrationellt,
 när jag såg ner på mitt bröst så kunde jag se hur hjärtat inte slog i takt utan hur 
bröstet ”tick-e-tock-tack-tickade” precis lite som det ville. Första saken jag skulle 
göra var ju såklart att ringa in till Skene Lasarett och fråga (sjukvårdsupplysningen) 
ifall jag kunde göra något själv? Typ dricka thé med örter i, ta två alvedon spola 
toaletten och sticka tops i öronen. Vad som helst. För jag ville verkligen inte in till 
något sjukhus. Värsta jag vet är sjukhus. Livrädd för dem. Man är ju sjuk om man är där!
Eller ska föda barn. Och jag var verkligen inte gravid. Iallafall inte vad jag visste om?
Jag förklarade för mannen i telefonen hur det kändes och hur jag upplevde det och han var 
ganska promt stenhård på att ”- du måste komma hit så ska vi ta ett par prover”. 
Jaja, kände jag och satte mig i bilen igen (!) för att köra de 4 milen till Sjukhuset.
 Min mor åkte med mig. Mest tror jag för att se till att jag inte somnade mitt i 
bilkörningen och for av vägen, för jag var så matt och trött. När vi hade parkerat 
och släpat in mig innanför akutenmotagningens dörrar satte jag mig ner på en stol. 
Helt slut. Andfådd. Trött. Sliten. Och det hade börjat kännas riktigt jobbigt. 
Jag tog mig för bröstet, sträckte på ryggen och tog ett djupt andetag. Precis i samma 
ögonblick öppnade en kvinnlig Sjuksköterska glasluckan i receptionen och frågade 
– Hur mår du?? I det ögonblicket kom första panikänslorna av dödsångest då jag var 
tvungen att svara ”-jag vill ju inte springa maraton idag!”. Dödsångest är en djupt 
gående känsla  som är väldigt svår att beskriva. Man är så utelämnad, liten och får en 
totalt överväldigande sugande magkänsla om att man är helt ensam i världen och att det 
nu är över med allting. Den mixas med känslor om att ”fan, nu får jag inte vara med 
längre och se vad som händer imorgon”. Konstigt? Ja faktiskt. Men nyfikenheten över 
morgondagen blir enorm. Längtan efter ”bara en dag till..snälla..” ramlar över en så att 
den nästan förlamar dig helt och hållet. Det är ett stort svart hål intill vars rand du 
står och balanserar och inte riktigt vet om du kommer trilla i eller inte.
In på en sal kom jag blixtfort. 3 Sköterskor, 1 läkare och mer kablar och mojänger 
kopplades på mig än vad ett modernt tevespel använder (allting är ju ändå trådlöst 
nuförtiden!). Efter lite blipp-blipp spottade EKG apparaten ut en lång remsa och läkaren 
rusade iväg för att konsultera med ytterligare en person. Blodprov togs och jag tyckte 
dom tog så många rör så att jag skulle bli dränerad! Tack och lov tryckte dom kvickt i 
mig ett helt gäng Stesolid (Vill inte riktigt berätta var dom tryckte in dom någonstans, 
men ni kan ju gissa!) för att få ner mig på en något lugnare nivå än ”superstressad”. 
Och kvickt hjälpte dem! Snart var jag i ett behagligt tillstånd där jag egentligen inte 
brydde mig så mycket över någonting. Jag började faktiskt fundera på vad som skulle stå 
på min gravsten. Jag och en väninna hade pratat om det här med liv och död och kommit 
fram till att ”Allt man får i Slutet är en Sten”. Och då tänkte jag att det skulle stå 
”Han fick sin Sten tillslut”. 

Läkaren kom in och tittade på mig och sa kort och konsist : Du ska få lite medicin som 
ordnar upp hjärtat sedan bantar du 50 kilo och så kommer faktiskt allting att fixa sig. 
- Denna gång! Hans tillägg av ”-Denna gång” genljöd i hjärnan. Jag fick en chans till 
tydligen? Skulle inte vara 35 och ett vrak då iallafall. Gott mos! Jag rullades iväg 
upp till en intensivsal och fick tre sprutor av vätskedrivande medel och betablockerare 
som skulle lugna hjärtat. Tre minuter senare hade jag normal rytm igen och livet kändes 
fint på alla sätt och vis. En sköterska gav mig ett bäcken i plast (snålt att dom inte 
är i porslin längre..inte samma klassiga känsla ju!) och sa åt mig att 
– Nu går du på toa och när du kissat denna full så säger du till så ska vi mäta mängden 
vätska du får ut. Jag greppa bäckenet och konstatera att det hade en schysst 
”greppkänsla”. Hade varit perfekt som gigantiskt grogg-glas på mingelpartyn! 
Gick ut på toaletten och fyllde upp det hela på mindre än några sekunder.

Ni som sett filmen ”Dum Dummare” med Jim Carrey kanske minns scenen där han kissar i en 
flaska och inte vill ”bryta av strålen” eftersom det sviiiider så. TÄNK hur jävligt det 
var för mig när njurarna arbetade övertid med alla celler inkallade på Jourtjänst för 
gigantisk utrensning! - KAN JAG FÅ ETT BÄCKEN TILL?
- Va? Hörde jag sköterskan säga utanför dörren..redan?..
- JA...det är ju FULLT!!
Så jag fick vända mig om medans jag grimanscherande bröt av det hela, ut med handen 
utanför dörren, bytte bäcken och fortsatte Kiiiiiiissa.... Så underbart skönt! 
Vilken lättnad. Så gott. Så mysigt. Att få kissa lite. Men..men..fan..den blir ju full 
den oxå?
- JAG BEHÖVER EN TILL?!!
- Nä, det kan du väl inte mena?
- Jag är lika jävla allvarlig som en massiv hjärtattack, vrålade jag tillbaka.  
Kan ju tycka att det var ett ordval som var ganska ”lustigt” med tanke på sammanhanget. 
Efter ytterligare tio sekunder och ett kvickt byte av bäcken (jag bytte lika fort som 
dom byter däck på Formula 1) så hoppades jag nu på att det skulle lugna ner sig lite 
med Niagarafallet. Inte en chans!! Ånyo fick jag hojta till men denna gången svarade 
hon att ”det räcker nu, kissa du i toastolen”. Och jag lovar. Jag kissade! En del karlar 
skryter ibland med att dom kan skriva sitt namn i snön när dom kissar ute på vintern. 
Jag tror faktiskt att jag skulle kunnat skriva hela min hemadress, födelsedatum och 
eventuellt även vilken bil jag hade för tillfället! Det visade sig att hela kroppen 
samlat på sig vätska under en period och den gjorde att blodet blev alldeles för tungt 
för hjärtat att pumpa runt. Så tillslut hade det blivit läge för flimmer. Senare skulle 
det visa sig också att jag tydligen har fler nervbanor som går ifrån hjärnan till 
hjärtat och som kan ställa till det då och då. Det är tydligen något som går i släkten 
då min farbror fått sina bortopererade och ersatta med en Pacemaker. 

Jag sov som en stock den kvällen på sjukhuset. Helt och hållet utanför all rim och reson. 
Jag var som bortblåst. Men ändå blev jag väckt mitt i natten av ett djävla liv runtomkring
 mig. - Hallå! Hallå!!! Hur mår du?? Är du okej? Hur känner du dig? - Ja, vafan tror ni.. 
Tre personer som rycker i mig när jag sover?? Jag var riktigt förbannad över att ha 
blivit väckt. Men tydligen hade jag snurrat runt en del i sömnen och lyckats slita 
loss en sladd till hjärtmonitorn som var påkopplad så enligt deras larmsystem hade jag 
fått hjärtstopp helt plötsligt och höll på att dö. Så efteråt var jag ganska tacksam ändå 
att dom hade rusat in och skakat i mig. Jag menar.. tänk om jag hade vaknat på morgonen 
och varit död? Lång näsa på mig efter allt jag hade gått igenom!

Och så började jag då att gå ner i vikt. Och fort skulle det gå hade jag bestämt mig för. 
Riktigt fort. Hur går man då ner i vikt rejält snabbt? I mitt fall så kom jag på den 
brillianata idén att ”ingen mat och mycket träning” var en bra kombination. Så med 
egenutvecklad , fastän någon snedvriden logik, så slutade jag äta. Eller.. Jag åt.. 
Men såg till att inte någon mat blev kvar. Jag körde helt enkelt med att kräkas efter 
varje måltid/mellanål. 8 Ggr om dagen under ett års tid. Kan ju säga att det inte är 
något bra sätt! Jag utvecklade bulimi lika fort som en blondin får av sig kläderna på ett
 nakenbad. Kunde helt enkelt inte hejda det. En djup rotad ångest tog över mitt eget jag 
och fick mig att slaviskt besöka toaletten efter varje måltid. Och jag gömde det väl. 
För alla. Jag gjorde matlistor, handlade nyttig mat, odlade egna grönsaker (!!), låtsades 
läsa mängder med böcker och artiklar om kosthållning. Jag lärde mig alltså en hel del 
vettigt under tiden, något som jag verkligen fick nytta av då STT, Svenljunga Tranemo 
Tidning ville att jag skulle skriva lite artiklar då och då i nån slags spalt om vikt, 
kost och hälsa. Vid det laget hade ”lögnen om min egen bantningslycka” tagit sig enorma 
proportioner. GT/Expressen hade snokat rätt på mig och att jag lyckades gå ner i vikt så 
snabbt och gjorde ett helsida om mig. Radion ringde och intervjuade mig utförligt. 
Vänner och bekanta gratulerade mig ständigt. Och på något sätt fick jag då bekräftat 
för mig att ”wow..jag är ju riktigt lyckad jag!”. Baserat på en lögn visserligen eftersom 
jag hela tiden hade fullt upp med att dölja hur jag bar mig åt och visa fram en fin fasad 
för allt och alla.Första gången nån kom på att jag inte riktigt hade varit ärlig med 
saker o ting var när jag kräktes i en kompis toalett och lyckades orsaka stopp! 
Såpass mkt att dom fick komma dit och slamsuga för att det skulle släppa! 
Skämmigt var ordet. Och jag tränade. Hur mycket som helst. Stavgång var mitt ”gift”. 
Någonstans hade jag läst om hur effektivt det förbrände fett och jag tog det till mig 
såklart. En timma före frukost (2 knäckebröd 1 kopp kaffe) och en timma senare på dagen. 
Och eventuellt en timma efter kvällsmaten och kvällskräkningen. Intensivt, långt och 
mycket.  Hela tiden! Jag kunde vara så nojig så att jag efter ett äpple klockan 11 på 
kvällen gav mig ut i smällkalla vintern och vandrade fram till tolvtiden baraför att 
förbränna det som äpplet hade gett mig i form av kalorier. Kalorier var djävulens 
påfund och något ont som med ont skulle fördrivas. Och ont fick jag. I perioder sprack 
mina fötter upp med djupa långa sår på 4-5 cm längd. Jag fick hälsporre och inflamerade 
leder. Men ändå gick jag. Och vikten gick ju nedåt. Som mest förlorade jag faktiskt 10 
kilo på en vecka! Och att vara smal var underbart! Efter bara 9 månader hade jag tappat 
över 95 kilos vikt. Och jag var i superform. Och trivdes! Handla kläder på Ge-Kås, 
något som aldrig tidigare funnits på kartan, var en riktig upplevelse. 

Jag trivdes i provrummen. Njöt av varje ögonblick. Stolarna var bekväma att sitta på när 
inte längre fläsket hängde ut över sidorna. Det gjorde inte ont i ryggen konstant längre. 
Och tillslut så läkte fötterna då vikten försvann och allt såg riktigt ljust och fint ut. 
Ända tills en dag då det började klia på mina armar. 

Vätska i kroppen är inte bra. Inte i för stora mängder. Och vätska väger ju. Och ett glas 
vatten om 3 dl väger 3 hekto och syns direkt på den fina digitalvåg jag hade skaffat mig. 
På något sätt hade jag i mitt förvirrande mat-ångest-tillstånd fått för mig att ju mindre 
jag dricker ju bättre är det. Kissa var något som jag gjorde varannan dag på slutet! När 
kroppen inte har någon vätska kvar i sig med vilken slaggprodukter kan åka med ut så 
försöker kroppen driva ut all ”skit” på annat håll. Och det gjorde den. Genom huden. 
Jag fick sådana hemska exem så det var inte klokt. Det kliade så jag blev tokig. In till 
läkaren for jag och frågade vad det hela var frågan om. Han tog blodprov och hud/skrap 
prov och redan efter en timma  (för tydligen misstänkte han att det var något akut) var 
svaren klara. 

- Antigen dricker du 5 liter vatten medans jag tittar på, eller så lägger vi in dig och 
kopplar upp dig så du får in vätska intravenöst. Dina njurar är fem minuter ifrån att 
stänga av för alltid, du är mer uttorkad än en kamel i öknen och att blodet fortfarande 
flyter runt i ådrorna på dig är för mig ett mirakel!

Så någon slags söt lösning med salt och socker ställdes fram flaska, efter flaska och han 
sa åt mig... Drick... Och jag drack.. och drack.. och drack.. Jag frågade sedan hur länge 
jag var tvungen att stanna. Och han sa att jag skulle få vara kvar där tills njurarna 
startat igen och att allt var normalt. Inte i helvete tänkte jag, jag ska ju ut och träna!
Så jag smet ifrån Lasarettet. Minns att jag åkte hem till min syster den dagen. 
Jag fortsatte dricka som en tokig, tror jag fick i mig 3 liter svag saft. 
Sedan började det göra ont. Så fruktansvärt ont! När njurarna chockade började kicka 
igång igen så kändes det som värsta sortens ryggskott! Men vad lycklig kroppen kände 
sig när man sedan kunde gå på toaletten igen. 

Så, såpass extrem var jag mot migsjälv och i hur jag hanterade kroppen. Men i vilken 
form jag var i övrigt! Joggade fem kilometer före jag ens fick en enda svettpärla i 
pannan. Kunde jobba som en tok därtill. Tror jag var oövervinnerlig där ett tag. 
Allting fungerade finemang och jag låg någonstans mellan 76-78 kilo under en längre 
period. Och på det får vi räkna till kanske 5 kilo lös, tom, hud som bara hängde runtom 
kroppen. Så min egentliga vikt var väl 72 kilo någonting. Fast till min omgivning sa 
jag att jag vägde mycket mer, runt 95 kilo. För alla hade börjat tjata om att jag såg 
för tunn ut och frågade mig om jag mådde riktigt bra. Klart jag mådde bra. Jag var ju 
Smal! Smal är alltid bra. Smala människor är lyckligare, roligare, trevligare, snyggare 
och bättre på alla sätt och vis. Så självklart mådde jag bra.
Eller?

När min Farsa fick sitt Cancerbesked så tror jag att nått hände. Jag blev riktigt 
deprimerad och nere. Fick faktiskt släpa mig till läkaren igen och prata igenom det hela 
med honom. Berätta då också om mitt ät beteende, för jag visste ju att det inte var 
riktigt friskt. Jag fick en remiss till en enhet i Borås som specialiserar sig på
 Ätstörningar. Kom dit och fick prata om allting och blev föreskriven en slags 
antidepressiva som användes för folk med just ätstörningar. Biverkningar fanns det dock. 
Bland annat viktökning! Inget jag eftersträvade men...de fick ju gå. Mådde bättre och 
började äta igen. Men på två tre veckor hade jag gått ifrån ett extremt beteende till 
ett annat. Jag åt  precis lika mycket som ”förr”. Samma mängder. Samma skräpmat. 
Samma skit som jag alltid i alla år stoppat i mig. Vet inte varför. Men på nått sätt 
”straffade” jag migjsälv för att jag hade misslyckats med att gå ner i vikt på ett 
”normalt” sätt. På mindre än två år gick jag upp precis allting jag hade gått ner. 
Slutat träna. Börjat röka igen (mer än förut). Och trots medeciner var jag ännu mer 
deprimerad än vad jag någonsin varit. Jag hade utvecklat ett riktigt elakt humör 
(som faktiskt aldrig varit bra till att börja med!) och var en rentav olidligt jobbig 
människa. Så nu är jag tillbaka precis där jag började. Fet. Orörlig. Ont i hela kroppen, 
dygnet runt. Börjar dagen med en handfull tabletter för att få igång värkande leder och 
rygg. Men jag är ju ”tjocka, goa Uffen”. Inne i den roll jag tilldelade migsjälv redan 
som liten, en plump figur med kvicka svar och snabb hjärna som gjorde det mesta som han 
kunde för att bara roa andra. Det var ju mitt sätt att få uppmärksamhet och bekräftelse 
på som människa.

För lite över ett år sedan genomgick en vän till mig en Gastric By-pass op. Jag hade 
alltid varit tveksam till dem eftersom ”skära i en kropp” ju var onaturligt. Men sakta 
har det växt fram att jag nog kanske borde vara lite mer vaken på den möjligheten. 
Med hjälp av mycke långa telefonsamtal med denna kamraten så har jag blivit vägledd 
fram till beslutet. Min kompis är inte 40 fyllda. Haft en hjärtattack. Vägde 200 kilo. 
Och hade bokstavligt talat veckor kvar att leva. Nu 1 år och 3-4 månader senare väger han 
runt 80 kilo och har ett helt nytt liv! Så nu ska remissen in kvickt som attan. 
Hoppas få igång processen på en gång och kanske operation redan till Hösten. Med en 
kirurgs hjälp kanske man kan få stopp på sigsjälv. Är ju inte så att jag inte försökt 
banta på ”normalt” sätt senaste tiden. Har ätit LCHF, Druckit Nutrilette och testat både 
det ena och det andra. Så som man gör i ”panik” när man letar efter något som fungerar 
för en. Motion hade ju varit ett alternativ igen, men nu är jag så tung och orörlig så 
jag inte klarar av timslånga promenader. Så för att kunna ner i vikt igen måste jag först 
ner i vikt. Moment 22. Så det är nu bara en väntan på att få svar och undersökning. 
Förhoppningen är att jag ska få förtur eftersom jag är i så dålig form så jag kommer in 
kvickt.

Men det är många saker som ligger till grund för att jag vill bli lättare igen.
Det finns folk som bryr sig om en och som vill att man ska bli gammal. Och jag håller med.
 Att få ta ut pension vore trevligt, även om staten då vid den tiden inte kommer ha några 
pengar kvar.
Och så vill jag kunna göra saker. Saker som kommer hamna här på min ”Bucket List” som ni 
ska se i framtida inlägg.
Och självklart så är det ju det här med tjejer. Vem vill ha en fet barbapappa att krama 
på under kvällarna? Mjukt kan vara gott, men lite stuns och muskler undertill är inte 
heller så fel, så att jag står långt ner på ”välja kille stegen” är en självklarhet. 
Och ska man finna någon nu när man är 40 får man inte förlita sig enbart till att man är 
trevlig och rolig, utan får väl försöka vara nån slags ögongodis på det lilla vis man kan 
vara. 

Så håll tummarna om att jag får det överstökat kvickt!

Och jag undrar... Nån av er som kan åka med och hålla handen när jag ska opereras? 
För min rädsla för nålar kommer jag nog fasiken aldrig att kunna komma ifrån!!