Ta chanser & Vara fet i Sverige.

Två små saker jag funderat på. Tar dem en i taget i samma inlägg.

Har väntat några dagar med att lägga ut detta. Det är nog det mest ”aktuella” som jag skrivit och som står närmast känslomässigt i händelseförloppen som är ”mitt liv”. Iallafall.....

Något som jag varit väldigt dålig på genom i stort sett hela mitt liv, det är att ta chanser. Oavsett vad det än gäller har jag väl ofta varit lite feg, efterbetänksam och tillbakadragen/tillbakahållen (av migsjälv) när det gäller förmågan att kasta mig in i något nytt. En del kanske skulle säga att man är en ”följare” och inte en ”ledare” när nya projekt dyker upp. Ändå är jag duktig och framåt på att ta initativ! Det hävdar jag bestämt och envist. Men ibland blir det lite mycket prat och lite för lite verkstad. Men med den timpengen verkstäder tar ut så borde jag varit förmögen? Något som inte min plånbok lider nämnvärt av faktiskt! Men mest får jag väl lov att erkänna för migsjälv att mina tillkortakommanden när det gäller att ta chanser ligger på det personliga planet.

Det är den 14 Juli nu när jag filar det sista på detta och jag har sista veckorna verkligen funderat och rannsakat migsjälv över vem jag är och vad jag vill. Är det så ”illa” att jag är i en 40-års kris iallafall? Gud hjälpe mig! Men någonstans tror jag på att man faktiskt måste stanna till och tänka igenom rejält vad man håller på med, vilken inriktning man ska ta och planera upp sin målsättning och göra nya små ”stolpar” i det mentala anteckningsblocket att satsa längsmed/utefter. Annars kommer man aldrig någonvart. Jag är mycket väl medveten om att ifall man inte lär sig att ta de chanser man får, utan tvekar och håller sig tillbaka, kan det sluta med att man blir en gammal bitter gubbe som bara sitter och grämer sig och tänker på ”vad skulle hänt den gången om jag...”.

Och just nu sitter jag och ÄR bitter. Och funderar. - Vad skulle hänt om jag hade vågat...
Vågat berätta.
Vågat ta steget.
Vågat lämna ut migsjälv i ett osäkert läge och lämna min framtid i någon annans händer.
Vågat lita på att..
Vågat släppa taget..
Vågat lyssna på ett viskande hjärta istället för en skrikande hjärna.

Bitterhet är en besk, illasmakande medicin att ta, även om man lägger socker i botten på skeden. Det ger mest bara en sämre eftersmak av sötsliskighet som inte direkt känns fräsch eller trevlig.

Jag hade tillfället att skapa mig ett nytt liv. Ny ort. Ny levnadskamrat. Nytt sätt att leva på. Ny miljö & omgivningar, och med alla nya tillfällen för förbättring för sigsjälv och sitt liv man kan tänka sig som följer med en sådan förändring.
Skälen till att jag inte tog denna chansen?

1. Problem med att tycka om sigsjälv.
När man är i en situation då man finner sigsjälv ”icke-värd” att tyckas om, vilka skäl det än nu kan vara, så har jag nu lärt mig att man stöter bort andra människor då man inte finner sigsjälv ”god nog”. Och det är ju ett himla ”skitsnack”. Klart att man är god nog? Baraför man själv inte tycker det så låter er ALDRIG hindras av er! Tänk på att det är DEN ANDRE personen som till syvende och sist ska ta det beslutet. Är ju dom som ska tycka om dig! Så även om DU inte gör det, så kan en annan människa göra det ändå. Om inte annat, chanserna att du ska börja gilla digsjälv är mycket mycket större när du har någon som tycker om DIG. Nån slags..positivt ekorrhjul alltså! Positiv feedback föder positiva känslor. Att bli sedd och bekräftad måste väl ge en de mest grundläggande ”må bra” känslor man kan tänka sig?
Så ”nästa gång” (i förhoppning om att man får en chans någon mer gång i livet med någon som tycker om en), så ska guarden släppas ner! Mentala spärrarna ska bakbindas och hållas undan.

2... Lära mig att INTE ta beslut för andras räkning! Med piska i högsta hugg över min egen rygg, redo att dra till behöver jag lära mig att aldrig tro mig veta vad som är bäst för andra! Och det är något som borde appliceras på precis allting som sker runtom mig. Jag lyckades med det enorma konstycket att förhöja mig själv på en pedistal där jag ”visste bäst” om hur saker skulle vara och bli, utan att ens betänka att ANDRA personer SJÄLVA ska ta sina beslut. Som i mitt exempel.. Jag hade nu chansen att skaffa mig ett liv ihop med en tjej. Och det kändes minst sagt spännande och ”nytt”. Jag hade ju ändå varit singel de sista sju åren. Tyvärr hamnade jag mitt i en situation där jag lät min ekonomi, eller den tillfälliga bristen av en (!) styra helt och hållet. Jag kände att om jag inte kunde tillföra någonting alls eller ens stå för min egen del av vad ett gemensamt liv skulle ha kostat så är det ju absolut inte någon idé att försöka. Självklart HADE det fungerat. Man hade ju fått anpassa sig helt och hållet utefter de förutsättningarna man har? Inte värre än så alls!
Och så med punkt 1 i beaktande så var jag ju naturligtvis ännu sämre kandidat som levnadspartner till den kvinnan jag då umgicks med. Min logik, som alltid varit ofelbar (yeah..right..visst..nåväl hörrödudu...) sade då åt mig att jag skulle fjärma mig ifrån denna människan på alla sätt och vis. Slutade ringa, slutade sms:a, slutade ta kontakt, svarade knappt när hon ringde. Allt för att jag skulle ”driva bort” ifrån henne så mycket som möjligt. Jag hade ju bestämt mig att jag inte var rätt karl. Och då fick jag ju istället se till att jag ”försvann” så fort som möjligt och istället kunde ”puscha” henne lite till att hitta en ny kille som var mycket bättre lämpad! För jag hade bestämt att ”den som man älskar, den släpper man fri..alltid”. Jo, det är ju en bra teori. Men man kanske skulle låta den människan få veta att man faktiskt älskar dem?
Så lär er detta : Bestäm ALDRIG över någon annan, ÅT någon annan. Det är alltid DERAS beslut.

3, ). Negativitet & Pessimism. Iväg med dem. Bort med dom. Radera ifrån ditt eget inre om du kan och har möjlighet. Hur man bär sig åt vet jag inte. Men är tämligen säker på att ens egen negativa inställning till hur saker kan bli påverkar djupt hur vi ställer oss i relation till andra människor överlag. Att mentalt ta ut problem över någonting i förskott hjälper ju inte till något? Eller hur! Varför ska det då vara så svårt att låta bli att göra det. Är det mänskligt, eller bara jag, som mest hela tiden ser ”eventuella” hinder för någonting som största ursäkten att låta bli det ifrån början? Inte mycket skulle bli gjort isåfall, det inser jag ju tillslut. Tror ju inte Leornado DaVinci skulle skissat på en helikopter om han redan ifrån början tänkte att ”-skiten kommer ändå inte flyga” ?

Så mina tre små råd till migsjälv (och de som ev. Läser detta svammel) är :

Tyck om er själva, besluta inte saker åt andra och var inte så jävla negativ till allting!!

Så nu ska jag alltså börja Chansa på saker och ting. Och fungerar dom inte kan jag alltid iallafall efteråt säga att jag åtminstone provade. Och jag tänker applicera det på det mesta. Allt ifrån hur jag jobbar till livet i övrigt! Första chansen jag nu ska ta är att köpa en Trisslott, och INTE tänka att ”man vinner inget ändå”. För om jag aldrig deltar i livets lotterier kommer jag fasiken inte heller dra in några storvinster!

Att vara fet i Sverige....
...är nog exakt samma sak som att vara fet överallt i hela världen. Första saken man kan säga om det är ju att man faktiskt står ut i mängden. Man syns. Man är annorlunda. Man är inte i samma mall som alla andra. På något sätt ger detta automatiskt tydligen alla andra rätt och rättighet att få bete sig lite hur som helst och glo på en hur mycket man vill. Och framförallt, SÄGA vad man vill. Jag slutar sällan förvånas över den brist på muntligt filter en del människor verkar ha. Lika mycket förvånas jag över hur en del människor kan agera? Jag har varit med om, och fått förtäljt för mig från helt okända personer att jag tex. ”inte skulle ha lov att få visa mig ute”, ”fan så lat du måste vara fetjävel”, ”Snurra ett varv är du snäll, jag har aldrig sett någon så fet”, ”hur dum är du som går och blir så fet”... Osv. Nån gång har jag faktiskt blivit spottad på!

Annat exempel? En person som i mataffären gick fram till mig, tittade i min matkorg och högt sa ”-jag måste se vad i hela friden du stoppar i dig för att bli så stor”.. Efter det har jag inte gått in en enda gång på ICA hemma i Svenljunga, för jag utsätter mig inte för nått sånt igen, för det sved riktigt illa i själen. SÅ hårdhudad är jag inte!

Kan ju vara glad över att jag inte är speciellt våldsbenägen och snar till handgripligheter för annars hade jag väl fått sitta inne och glo ut genom fönstret på Hall. Men måste erkänna att jag ibland varit riktigt nära att förgripa mig kroppsligen på en del människor. Värsta tillfället var nog när en Pappa i 30-årsåldern drog med sig sin lilla son, kanske...5 år..fram till mitt försäljningstånd, pekade på mig och sa till ungen med en ”teaterviskning” ”-Titta där, såndär blir du om du köper dom där jävla godisremmarna, vill du det?”
Den gången räckte jag mig efter en lös ställningsdel som jag hade liggandes på marken, tog ett ”baseball-grepp” och började markera en lång ”swing”, tittade på Killen och sa ”-det vore en välgärning för Ungen att slippa ha en Pappa som du, och jag ordnar det på fem minuter om du inte försvinner härifrån!!” Det var väl en födjävla tur att jag var för fet för att hoppa över disken och gå på killen! Jag tyckte mig redan sjunkit tillräckligt lågt ner med att säga något sånt till att börja med överhuvudtaget. Tyckte synd om barnet. Både att höra något sånt ifrån sin Pappa men oxå att se mig hota med våld. Skäms över det än idag, vilket gör att jag hoppas tro mig vara en lite mindre dålig människa än Pappan till barnet iallafall, för han tror jag inte skäms ett dugg. Det var han nog inte kapabel till.

Så är det att vara fet i Sverige. Så om ni tycker jag är stingslig nån gång, på dåligt humör och ”off”, kan det enkelt bero på att någon sagt, gjort, gett en blick eller smygande kommentar.. För sånt händer flera gånger dagen, och nöter sakta sakta ner mitt humör. Så skulle ni någon dag ute på någon marknad se mig komma travande med en ställningsdel i handen och svart blick, snälla, ge mig en dumlekola, tala snällt till mig och bind fast mig vid ett trä så jag inte gör något dumt!

Tack på förhand, Eder Fete Vän Uffen.