Bloggarkiv

onsdag 20 juli 2011

Onormalt Normalt.

Det känns konstigt ibland. Och just nu är ett sånt tillfälle. Det är då och då som jag märker vad jag missar i tillvaron genom att flänga runt som jag gör överallt och jaga mammons gåvor. Efter någon vecka ute på vägarna så kände jag helt plötsligt att jag var tvungen att ta en liten ”brejk” ifrån tillvaron.

När man är ute och rullar runt som knalle så finns det några saker som är ”konstanter” i tillvaron. Ett är att alla alltid pratar om pengar och försäljning, vilka varor dom skaffat, vad som säljer, vad som går bäst, vad som är ute, nästa ”stora grej” och hur man ska göra för att få in så mycket pengar som möjligt ifrån kunderna.
Det andra är att alla alltid klagar. Samma snack hela tiden om att det är dåliga tider, försäljningen sjunker, det går dåligt, att dom ska sluta (vilket dom sagt sista 5 åren).
Det tredje är ”ytligheten”.
Man kommer aldrig nära någon. Man är kollegor , affärskamrater. Bekanta. Men man är inte ”vän” med någon av dem man rullar runt Sverige med.

Med allt kaos som jag haft i min hjärna sista perioden fick jag igår nog.
Jag hoppar av.
Jag slutar.
Jag ger upp.
In med handduken, låt domaren slå i gong-gong och flickan med rond-lapparna klä på sig och gå hem.

Det finns några personer som jag kallar vänner. Visst är dom få, och jag är väl kanske lite svår att vara vän med. Vänner är sådana man inte pratar med på ett halvår och sedan vips, dumpar sin överlastade hjärna på i en och samma hög med full tillförsikt om att dom inte anser en vara komplett idiot eller fullständigt galen. Finns två i Linköping.
Åkte dit.
Utan att passera gå.
Trots att jag var många långa timmars bilkörning ifrån dem.
Det behövdes en liten andningspaus, nått som bryter monotonin. Och det får jag här. Det är en idyll. Vackert hus, vackra människor överallt, snälla leenden, folk som inte dömer en eller lägger vikt vid hur man ser ut och är. Sådana personer som verkligen vill veta hur man har det när dem frågar ”hur mås det idag?”. Dom har folk hemma redan, men man är ändå välkommen. Landat mitt i något som är lite av en kulturchock. Omvälvande. Känner att jag inte riktigt passar in än. Inte samma våglängd på hjärnan ännu som de andra lever i. Här är ett gäng Systrar, 2 barn, 2 karlar (och så jag). Den ena sitter med äldsta dottern vid husväggen och berättar historier och läser ICA kuriren. De andra pysslar inomhus med sitt och jag sitter med arslet placerat i en trädgårdsoffa, hör fågelkvitter, vägtrafikbrus och ett flygplan långt över mitt huvud. Det enda jag känner är att jag andas och ”är”. Landar sakta sakta sakta i migsjälv. Nångång i afton kanske jag är en helt normal person med fungerande intellekt. Fast..hur det går med den saken får vi väl se.

Här är normalt.
Så som folk lever i största allmänhet. Familjeliv, lite semesterliv och samhörighet. Sommar. Visst är det såhär man ska ha det, intalar jag migsjälv och längtar ”dit” något fruktansvärt. Bort ifrån åkandet, rännandet, jagandet och hetsen. 200Kmh som jag lever vår-höst spenderas i koma under vinterhalvåret utan någon som helst ork eller vilja att dela migsjälv med någon annan. Isolerar mig. Att som här halvera sin stress på 5 minuter gör att jag kanske orkar vara med i ekorrhjulet ett litet tag till. Några dagar här kommer vara som att ladda de känslomässiga batterierna igen och få återhämta sig. Kanske orkar jag med en stund igen efteråt. Känner mig redan lyckligare. Lite gladare inombords. Snart sitter det ett leende i ansiktet av rent välbehag över att få vara med här!
Gud va skönt det är att ha det såhär , för mig, onormalt normalt!

// En snart trevligare, snällare, rarare och mänskligare Uffen.

1 kommentar:

  1. Va bra Uffe att du har äntligen tagit tag och tid att andas ut!! Alla behöver det! Du såg faktiskt trött ut när jag va och hälsa på dig :( Kanske inte konstigt med tanke på värmen som hade vart den dan men iaf jag är glad att du tog dig tid att bara va :) Kram vännen. Kornelia

    SvaraRadera