..(Kopp nummer tre)...ute på min altan.
Intill mig ligger en ask ”Café Creme” cigariller. En såndär ”förbjuden frukt” som jag tillåter migsjälv att avnjuta någon gång då och då. Just denna Cigarillen, den enda som återstår, har skramlat runt i plåtasken de sista två veckorna. Idag är det dags. Men den optimala tidspunkten för att tända den är någonstans mellan ”kvarts mugg” & ”liten slatt kvar” i kaffekoppen. Det hela hör ihop! Sådana småsaker är viktiga för att få ut maximal njutning av någonting.
Jag har fått med mig hunden ut som just nu står och stampar på gräsmattan, tittandes på sin gamla slitna tugg-boll och med en uppfodrande blick på mig försöker säga : - Men lek med mig då Gubbdjävel. Jag pekar på min Kaffekopp och försöker förklara att jag strax kommer vara iform för att kasta den där bollen upprepade antal gånger över trädgården. En lek som tydligen aldrig blir ointressant. Iallafall inte förrän hunden själv känner att springandet är tråkigt och att det är roligare att gå över i grannens trädgård och pissa på panséerna.
Jag sitter här eftersom det är numera enda stället i kåken som jag har tillgång till ett trådlöst nätverk och därmed Internet. Lång historia kort är att man inte ska försöka beställa långsammare Internet när man har Telia som leverantör. Att gå från ”upp till 24Mbit” ner till ”2-8Mbit” var tydligen detsamma som att få allting avstängt för att sedan få vänta 9-14 dagar på ny inkoppling med nya, lägre hastigheten? Men grannen som är bortrest på semester har ignorerat varningar om åska och elände och låtit allting sitta inkopplat. Och därtill inte aktiverat någon kryptering på sitt trådlösa nätverk, så Wips... Man är surfbar även nu. Och det utan att använda något mobilt bredbandsystem, som ändå aldrig fungerar bra i Svenljunga.
Jag har kastat iväg det mesta jag skrivit de senaste två månaderna. Tänker inte lägga ut det på bloggen. Varför? Därför att det mesta redan känns inaktuellt och det redan har tappat sin relevans för mig. Och om inte jag tycker det är viktigt längre har jag heller ingen lust att kasta ut det på nätet för allmän skärskådning. Tror jag börjar om istället. Lägger ut sånt som jag har lust att skriva om och berätta ”här & nu”. Jag har lärt mig mina läxor väl av det jag plitat ner. Ska komma ihåg det i framtiden. Man är ju lite av det som varit. Men mer intressant är väl det som kommer att bli. Är en vetgirig människa, gillar nya kunskaper. Älta runt i gammal ”skit” kommer jag ingen vart på ändå.
Så på nått sätt tillbaka till den ursprungliga idén med min lilla blogg. Bucket List. Ett flummigt koncept där idéer läggs i en mental spann, nedskrivna på påhittade papperslappar med fantasibläck för att sedan plockas fram en och en och förverkligas.
För ett tag sedan hade jag en idé om att göra något riktigt jäkla korkat för att känna på att jag lever. Än har jag inte kommit mig för att göra någon av de korkade idéer jag funderat över.
Varför? Därför dom ju är korkade! Varför utsätta sig för något riskfyllt och möjligtvis rentav farligt baraför att bekräfta att man ”lever”. Är det därför folk springer framför tjurar? Är det därför man håller på med fallskärmshoppning? För utmaningens skull? För att visa att man ”kan”? För adrenalinkickens skull?
Nädu. Inte jag inte. Plockar upp hitte-på-papperslappen ur den mentala spannen och bränner upp med en låtsaständare. Istället tar jag fram min Café Creme Cigarill, tänder (med en riktig tändare), tittar på slatten kaffe i botten på koppen och tycker mig känna att.... Mer än såhär behövs inte! Ska jag hålla på med min bucket list framöver får jag nog sålla bland ideérna. Himla tur jag inte skrivit ut dem ännu på bloggen för då hade jag vackert fått äta upp de saker jag ”bangar ur” ifrån!
Men för att vara riktigt tillfreds hade det varit trevligt med doften ifrån en nyligen nedsolkad blöja på ett omkringtöltande barn som har den goda smaken att peka på mig och säga ”pa..ppa”. En tjej som ropar inifrån huset att ”-fälla ner locket, vad är det som är så svårt med det konceptet?” Och en matlista på kylskåpet som visar att det är min tur att laga middagen och att det tydligen ska vara kyckling med rosépepparsås.
Jag har alltid legat bra till i min planering inför nästkommande evenemang som jag ska åka iväg och sälja på. Men nu har jag faktiskt inte någon kontroll alls. Och jag trivs med det. Jag närapå struntar i om jag ens har något jag ska åka till och vara med på. Kan det vara ett tecken på att mitt beslut att trappa ner på kringfarandet / knalleriet börjar sätta sig på plats i mitt huvud? Visserligen ”måste” jag ta mig igenom resten av året med ganska intensivt körschema eftersom pengar måste in någonstans ifrån, sålänge jag inte har något annat som ger penningar till de förbannade räkningarna, så det är lite farligt att släppa taget alltför tidigt. En liten skärpning inom det området får jag piska fram ifrån min egen rygg. * kaaadisch... *
Igårkväll satt jag och surade över att jag tycker en del av mina vänner är lite svåra. På det sättet att jag söker kontakt med dem, telefon, sms, små mail osv. Men får inget gensvar ifrån dem. Som om man inte riktigt längre räknas. Som om annat, mer intressant än jag pockar på uppmärksamhet ifrån dem och jag därför lågprioriteras. Skamligt att erkänna. Fem minuter efter att jag klagat på detta över Facebook insåg jag att jag är precis likadan. Hur många gånger får man ett SMS medans man är ”mitt uppe i någonting” för att lägga ifrån sig telefonen med tanken ”svarar sen”. Och det där ”svarar sen” drar ut på tiden. Timmar tickar iväg. Dagar. Och tillslut veckor, och då börjar man rättfärdiga sitt ”icke-svarande” med att ”det är ändå försent nu att höra av sig”. Om jag kan agera på det viset så är det inte konstigt att mina bekanta gör det likadant. Som man känner sigsjälv känner man väl andra, så det får bli en liten uppryckning på det området. De få gånger folk faktiskt hör av sig ska jag BUMS försöka ge dem uppmärksamhet. För det är väl de vi alla eftersöker på något sätt? Lite uppmärksamhet. Bekräftelse på att vi finns med och att vi spelar roll på något sätt. Man ställer ju sig på någonslags höjd eller sten och viftar med båda armarna och vrålar ”se mig, hör mig”. Och att då se nån som vinkar tillbaka och hojtar ”håll käften, du stör morgonidyllen” känns riktigt trevligt!
Låter cigarillen ligga i askoppen och småpyra för sigsjälv. En vit strimma av rök letar sig uppåt och sprider ut sig för att tillslut försvinna vid taket på altanen. Någon slags vit/ljusfärgad fjäril lågsniffar över gräsmattan och gömmer sig i Syrenbuskarna och jag inser att dom nog borde klippas. Ännu en sak att göra som man kan ignorera ett par dagar till. Sista lilla slatten kaffe glider ner i strupen och jag funderar på om att en fjärde kopp är en kopp för mycket eller om jag har kista nog att klara av den. Får nog låta bli, det är en lång dag innan det är dags att gå och lägga sig igen. Och jag ska försöka göra det mesta av den.
Inser att det här är det mest allmänna inlägg som kommit med på min blogg. Fyllt mest med sånt som alla andras bloggar är fyllt med. Kommer snabbt fram till en egen slutsats.
Att; -Jag är nog fasiken helt normal jag med!
Intill mig ligger en ask ”Café Creme” cigariller. En såndär ”förbjuden frukt” som jag tillåter migsjälv att avnjuta någon gång då och då. Just denna Cigarillen, den enda som återstår, har skramlat runt i plåtasken de sista två veckorna. Idag är det dags. Men den optimala tidspunkten för att tända den är någonstans mellan ”kvarts mugg” & ”liten slatt kvar” i kaffekoppen. Det hela hör ihop! Sådana småsaker är viktiga för att få ut maximal njutning av någonting.
Jag har fått med mig hunden ut som just nu står och stampar på gräsmattan, tittandes på sin gamla slitna tugg-boll och med en uppfodrande blick på mig försöker säga : - Men lek med mig då Gubbdjävel. Jag pekar på min Kaffekopp och försöker förklara att jag strax kommer vara iform för att kasta den där bollen upprepade antal gånger över trädgården. En lek som tydligen aldrig blir ointressant. Iallafall inte förrän hunden själv känner att springandet är tråkigt och att det är roligare att gå över i grannens trädgård och pissa på panséerna.
Jag sitter här eftersom det är numera enda stället i kåken som jag har tillgång till ett trådlöst nätverk och därmed Internet. Lång historia kort är att man inte ska försöka beställa långsammare Internet när man har Telia som leverantör. Att gå från ”upp till 24Mbit” ner till ”2-8Mbit” var tydligen detsamma som att få allting avstängt för att sedan få vänta 9-14 dagar på ny inkoppling med nya, lägre hastigheten? Men grannen som är bortrest på semester har ignorerat varningar om åska och elände och låtit allting sitta inkopplat. Och därtill inte aktiverat någon kryptering på sitt trådlösa nätverk, så Wips... Man är surfbar även nu. Och det utan att använda något mobilt bredbandsystem, som ändå aldrig fungerar bra i Svenljunga.
Jag har kastat iväg det mesta jag skrivit de senaste två månaderna. Tänker inte lägga ut det på bloggen. Varför? Därför att det mesta redan känns inaktuellt och det redan har tappat sin relevans för mig. Och om inte jag tycker det är viktigt längre har jag heller ingen lust att kasta ut det på nätet för allmän skärskådning. Tror jag börjar om istället. Lägger ut sånt som jag har lust att skriva om och berätta ”här & nu”. Jag har lärt mig mina läxor väl av det jag plitat ner. Ska komma ihåg det i framtiden. Man är ju lite av det som varit. Men mer intressant är väl det som kommer att bli. Är en vetgirig människa, gillar nya kunskaper. Älta runt i gammal ”skit” kommer jag ingen vart på ändå.
Så på nått sätt tillbaka till den ursprungliga idén med min lilla blogg. Bucket List. Ett flummigt koncept där idéer läggs i en mental spann, nedskrivna på påhittade papperslappar med fantasibläck för att sedan plockas fram en och en och förverkligas.
För ett tag sedan hade jag en idé om att göra något riktigt jäkla korkat för att känna på att jag lever. Än har jag inte kommit mig för att göra någon av de korkade idéer jag funderat över.
Varför? Därför dom ju är korkade! Varför utsätta sig för något riskfyllt och möjligtvis rentav farligt baraför att bekräfta att man ”lever”. Är det därför folk springer framför tjurar? Är det därför man håller på med fallskärmshoppning? För utmaningens skull? För att visa att man ”kan”? För adrenalinkickens skull?
Nädu. Inte jag inte. Plockar upp hitte-på-papperslappen ur den mentala spannen och bränner upp med en låtsaständare. Istället tar jag fram min Café Creme Cigarill, tänder (med en riktig tändare), tittar på slatten kaffe i botten på koppen och tycker mig känna att.... Mer än såhär behövs inte! Ska jag hålla på med min bucket list framöver får jag nog sålla bland ideérna. Himla tur jag inte skrivit ut dem ännu på bloggen för då hade jag vackert fått äta upp de saker jag ”bangar ur” ifrån!
Men för att vara riktigt tillfreds hade det varit trevligt med doften ifrån en nyligen nedsolkad blöja på ett omkringtöltande barn som har den goda smaken att peka på mig och säga ”pa..ppa”. En tjej som ropar inifrån huset att ”-fälla ner locket, vad är det som är så svårt med det konceptet?” Och en matlista på kylskåpet som visar att det är min tur att laga middagen och att det tydligen ska vara kyckling med rosépepparsås.
Jag har alltid legat bra till i min planering inför nästkommande evenemang som jag ska åka iväg och sälja på. Men nu har jag faktiskt inte någon kontroll alls. Och jag trivs med det. Jag närapå struntar i om jag ens har något jag ska åka till och vara med på. Kan det vara ett tecken på att mitt beslut att trappa ner på kringfarandet / knalleriet börjar sätta sig på plats i mitt huvud? Visserligen ”måste” jag ta mig igenom resten av året med ganska intensivt körschema eftersom pengar måste in någonstans ifrån, sålänge jag inte har något annat som ger penningar till de förbannade räkningarna, så det är lite farligt att släppa taget alltför tidigt. En liten skärpning inom det området får jag piska fram ifrån min egen rygg. * kaaadisch... *
Igårkväll satt jag och surade över att jag tycker en del av mina vänner är lite svåra. På det sättet att jag söker kontakt med dem, telefon, sms, små mail osv. Men får inget gensvar ifrån dem. Som om man inte riktigt längre räknas. Som om annat, mer intressant än jag pockar på uppmärksamhet ifrån dem och jag därför lågprioriteras. Skamligt att erkänna. Fem minuter efter att jag klagat på detta över Facebook insåg jag att jag är precis likadan. Hur många gånger får man ett SMS medans man är ”mitt uppe i någonting” för att lägga ifrån sig telefonen med tanken ”svarar sen”. Och det där ”svarar sen” drar ut på tiden. Timmar tickar iväg. Dagar. Och tillslut veckor, och då börjar man rättfärdiga sitt ”icke-svarande” med att ”det är ändå försent nu att höra av sig”. Om jag kan agera på det viset så är det inte konstigt att mina bekanta gör det likadant. Som man känner sigsjälv känner man väl andra, så det får bli en liten uppryckning på det området. De få gånger folk faktiskt hör av sig ska jag BUMS försöka ge dem uppmärksamhet. För det är väl de vi alla eftersöker på något sätt? Lite uppmärksamhet. Bekräftelse på att vi finns med och att vi spelar roll på något sätt. Man ställer ju sig på någonslags höjd eller sten och viftar med båda armarna och vrålar ”se mig, hör mig”. Och att då se nån som vinkar tillbaka och hojtar ”håll käften, du stör morgonidyllen” känns riktigt trevligt!
Låter cigarillen ligga i askoppen och småpyra för sigsjälv. En vit strimma av rök letar sig uppåt och sprider ut sig för att tillslut försvinna vid taket på altanen. Någon slags vit/ljusfärgad fjäril lågsniffar över gräsmattan och gömmer sig i Syrenbuskarna och jag inser att dom nog borde klippas. Ännu en sak att göra som man kan ignorera ett par dagar till. Sista lilla slatten kaffe glider ner i strupen och jag funderar på om att en fjärde kopp är en kopp för mycket eller om jag har kista nog att klara av den. Får nog låta bli, det är en lång dag innan det är dags att gå och lägga sig igen. Och jag ska försöka göra det mesta av den.
Inser att det här är det mest allmänna inlägg som kommit med på min blogg. Fyllt mest med sånt som alla andras bloggar är fyllt med. Kommer snabbt fram till en egen slutsats.
Att; -Jag är nog fasiken helt normal jag med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar