Det händer faktiskt inte någonting alls?

Visst är det fantastiskt. Att ens liv kan bli så fullkomligt händelselöst så det inte sker någonting alls! Samtidigt som det känns riktigt skönt är det lite irriterande, det finns ju inget att uppdatera med till bloggen?*S* Men jag kan ju inte direkt gnälla över att jag inte har saker att göra. Hösten är slutspurten för marknadshandel så det gäller att ligga i och jobba så mycket man orkar/kan. Men tydligen ska man hålla sig hemma ibland.

Förra helgen var en sådan helg.

Filipstads stora ”Oxhälja Marten” stod på schemat. Det är alltid lite med bävan som jag ser fram emot den för den brukar vara hektisk, jobbig och intensiv. Och iår kunde jag inte få med mig någon som kunde hjälpa till, så jag kände mig hoppfullt ångestfylld inför att klara av det hela. Jag fick iallafall packat bilen, hängt på husvagnen och kuskade uppåt de 30-talet mil jag har att köra hemmifrån. Bästa jag gjort (och sämsta för dem jag pratar med) är att skaffa ett abbonemang med obegränsad samtalstid! 4 timmars telefontjöööt höll mig igång under den tråkiga resan. Ve den som lämnar ut sitt telefonummer till mig ;)

Platsen jag står på är en lång gata med gräsmatta ”bakom” där jag alltid kör upp husvagnen och bilen. Praktiskt och enkelt att parkera ekipaget så man kan plocka ur bilen på ett lätt sätt och bära sakerna kortast möjligast sträcka. Så först ställde jag in husvagnen och sedan parkerade bilen med ”rumpan” mot platsen. ”-hmmmm, här var lite mjukt i marken” kände jag när jag hade parkerat. MYCKET riktigt. Bilen som väger en bra bit över tillåtna gränsen på 3.5 ton hade sjunkit ner i den vattensjuka gräsmattan (satans regn).

Nåväl, den fick stå där den stod så ordnade jag loss mig när marknaden är slut, det var min tanke. Så jag klev ur bilen och öppnade dörrarna och började sätta upp ställning och förbereda. Precis när jag hade lagt på alla träskivorna som utgör själva ”bordet” öppnade sig himmelen i ett skyfall. Så jag slämde igen dörrarna och rusade in i husvagnen. Skönt, jag blev inte blöt, tänkte jag och satte mig och surfade lite medans regnet passerade. När det var över klev jag ur vagnen och tittade på ställningen... Alla bordskivor hade slagit sig av fukten och såg ut som fläskskivor man steker på hög temperatur i stekpannan..krokiga..vinda..sneda..
Nåväl, jag är iallafall torr, tänkte jag och fortsatte.
Naturligtvis hade jag plockat ur presseningarna som används till taket som nu skulle på. Så jag slet tag i en av dem och började stånkandes få upp dem ovanpå stålställningen. NATURLIGTVIS hade de då samlats en massa vatten i de ihoprullade pressarna som rann snyggt och prydligt längsmed mina armar, in i armhålorna, ned längsmed sidan och vidare in i brallorna... Så jag kunde precis likagärna stått kvar i ösregnet och jobbat och varit lika blöt då som jag blev nu. Suck.

På kvällen så gick jag och lade mig tidigt för att vara pigg och alert till första försäljningsdagens påbörjande. Klev upp, kokade kaffe och försökte få igång huvudet.
Sen klev jag ur vagnen.
Det skulle jag inte gjort!

Husvagnspallen stod lite snett så när jag trampade på den så gled den undan varvid jag hejdlöst föll rakt ut ifrån husvagnen, drog i huvudet i husvagnsdörrens övre karm, gjorde ett rakt fall frmåt och fick stopp mot ett större hinder. En vägg. I tegel. Med mitt huvud som stoppkloss.
Huvudet veks bakåt och jag kände hur det lät lite oroväckande. Det var inte det normala ”thumpp” som man hör på film. Utan mer ett ”knukkk”.
Jag var lätt chockad och hade något fruktansvärt ont i några minuter innan jag lyckades kravla mig upp. Det sved i högerögat. Så jag torkade med handen. Blod.. När man slår upp skalpen så blöder det nått djävulskt kan jag informera om. Och innan jag fick stopp på det och fick tvättat av mig och gjort iordning mig så jag såg presentabel ut hade en timma gått, minst!
Men det vara bara att stoppa i sig några brufen för att slippa värken och så sätta igång och jobba. Och dagen rullade på utan större missöden. På Lördagseftermiddagen tänkte jag att jag skulle gå och duscha för att vara lite fräsch inför Söndagen. Så jag packade ihop en liten plastpåse med kläder och attiraljer och gick till gymnastiksalen dit vi knallar var hänvisade. Dom höll precis på att torka rent och fixa så jag fick vänta några minuter innan jag fick gå in.

När jag fick kliva in så kastade jag av mig kläderna, klev in i duscharna och stod och bara njöt av det härliga.....ISKALLA vattnet som kom ifrån duschuvudet. Förstår inte hur ungarna på skolan klarar av att duscha efter gymnastiken med så snålt tilltaget varmvatten. =(

Jag stegade ut ur duschen och in i omklädningsrummet. I dörren så slutade kakelplattorna på golvet och ersattes med linoleumbeläggning.

Vet ni hur hal nysåpad linoleum är när man kommer med blöta fotsulor?
Mina ben beskrev en halvmåneformad cirkelrörelse uppåt och befann sig ungefär i 90 graders vinkel jämfört med huvudet då kroppen slog i golvet med ett GGDUUUNNSSSHFFMMMPPP...
Helt plötsligt kände jag att jag inte kunde röra mig, fick inte in ett andetag..hade slagit luften ur mig.. Låg där som en sköldpadda på rygg , lojt viftandes med ben och armar utan att vara förmögen att komma därifrån...jag kunde inte skrika, så ont gjorde det..domningarna stack i ben och armar och jag trodde jag skulle bli liggandes så tills skolan började nästkommande måndag.

Det blev Svart.

Bokstavligt talat.

Fram klev nämligen en liten kort, väldigt mörkhyad man med Afrikanskt (?) påbrå med oro i blick och med ljusrosa handflata öppet framsträckt för att ge mig en hjälpande hand. Han hade precis tagit av sig alla kläder för att gå in i duschen vilket gjorde att hans....sak...hamnade precis i mitt blickfång.
Han var kort. Till längden.
Men vilken satans gigant till utrustning!
Det var som att se en fet boaorm dingla ifrån en trädgren med julgranskulor undertill i Boule-storlek. Ett paket som lovade MYCKET gott till den kvinna som kryper till kojs med denna mannen.
Tacksam, men livrädd att få hans..junk..rakt i ansiktet.. fick jag med ena handen skyla ögonen för att slippa se det hela, medans jag räckte fram andra anden för att få hjälp upp.
Jag var tacksam. Men ypperligt besvärad och hade fruktansvärt ont, kunde knappt få på mig kläderna. Och det enda jag kunde tänka var att ”jag måste ut..iväg..ifrån denna...jättekuk..”
Lovar och svär..den var alltså som underarmen på en bäbis i storlek!!!

När jag vaknade på söndagsmorgonen kunde jag knappt ta mig ur sängen. Värken i sidan på ryggen var närapå outhärdlig, men det var bara att bita ihop och fortsätta jobba.
Så jag tog mig igenom dagen stapplandes och svärandes. Ända fram tills tvåtiden då jag skulle börja packa. Då lyckades jag trampa till på trottoarkanten på vägen, vika foten under mig, stupa handlöst framåt och landa på JUST DEN SIDAN som jag hade som värst ont.

- Hallå..öh..-hallå...gick de bra..är...är..är du okej????

En yngre kvinna stod på andra sidan disken , tittade över kanten på mig som låg där som ett fån och kved och undrade hur det hade gått..
- Jo, svarade jag tveksamt, kan du nu bara sätta ett skott i pannan på mig också så hade den här dagen varit komplett för halta o lytta feta gamla grisar går ju ändå till nödslakt....

Det tog mig tre timmar att packa ihop disken. Det brukar gå på 1.5-2 timmar.
Men med stickande smärta i sidan och ryggen så fick jag vara lite försiktig.

Visade sig nu efteråt när jag var hos läkaren att jag brutit minst två revben, troligen tre eller fyra. Men jag är väldigt smärtålig tyckte han när han pressade på sidan av ryggen för att försäkra sig om att dom verkligen VAR av. Och det var dom! Knakandet och det skrapande ljudet/känslan av benpipor som drar mot varandra är en garant för att dom verkligen är sönder.
- gör det ont? Frågade Läkaren.
- huuu.....lätt...o..okomfortabelt.. Tyckte jag.
- Du var mig en tålig en, de flesta andra ligger bara och kvider och ojjar sig när dom brutit revbenen? Genmälde Läkaren.
- Om jag ojjar mig tillräckligt mycket och skriker lite till, vilket jag snart gör om du inte tar bort händerna ifrån mig gubbahelvete, får jag morfin då? Undrade jag med en lätt....irriterad..ton i rösten.

Men de får man tydligen inte.
För det måste man bryta ett ben eller två. Eller en arm?
Jag fick ett par alvedon.
Tack för den du.

Så nu när jag ligger här hemma i min säng är jag väldigt tacksam för att det aldrig händer något numera. För det hade jag inte orkat med.
Gör alldeles för ont när det ändå inte händer nått!