Jag har den tråkiga ovanan att för det mesta ”dumma ner” mig. Baraför att det är så användbart och gör att människor låter sig manipuleras så lätt och enkelt.
Men det är inte enbart en positiv inlärd egenskap, och att bryta en sådan vana som man skapat för sig själv under en hel livstid är inte så enkel.
Varför ”dumma ner” sig? Och till vilken nytta?
Själv har jag alltid ”dummat ner mig” eftersom jag alltid anpassat mitt sätt att agera till att vara ”rolig”.
En rolig människa är sällan smartare eller mer intelligent än en själv. Den du skrattar åt eller tycker är ”kul” är inte så sällan någon som är ”lätt korkad”? Tänk själv efter på vad du skrattar åt när du ser på tv eller film!
Försök själv att vara skämtsam på ett intelligent sätt? Det är mycket svårare än att vara det på ett ”korkat vis”. Dessutom betyder det att den som man är skämtsam mot måste vara minst lika bright för att uppskatta och förstå att man faktiskt skojar.
Att dumma ner sig är ett handlingsmönster som jag alltid tagit till. En enkel sköld också att hålla upp mot en omvärld som man inte riktigt känner att man passar in i.
Att stå utanför en grupp människor är väldigt ansträngande.
Mitt sätt att få ta del i den gruppen var att pocka på uppmärksamhet genom att vara ”rolig”, göra ”korkade saker” och lite att framstå som ”lite hjälplös”. Däri någonstans föddes väl begreppet ”klassens clown”?
Det resulterade kvickt i att man uppmärksammades som den skojiga, något saktfärdiga killen som man gärna ger en hjälpande hand (eftersom personen som gjorde det då fick känna sig ”duktig” gnuggade man deras Ego medhårs så att de undermedvetet trivdes bättre i mitt sällskap).
Exempel? När någon diskuterar eller pratar om något brukar jag vara ”lätt oförstående”. Kanske se ofokuserad ut, be dem förklara ytterligare. När någon får prata eller förklara något litet extra ordentligt känner dom sig väl till mods, släpper ner guarden (dom är ju ”smartare” än den dom talar till / kan ämnet bättre än mig och finner sig säkrare i mitt sällskap). Även när jag kan bita mig i tungan och bli frustrerad över att någon helt har fått fakta eller sin historik om bakfoten låter jag dem fortsätta, oemotsagda. Dessutom, vem gillar en besserwisserschmitter? Folk som hela tiden ska följa upp något nån säger med ”- men jag vet” eller ”-det är inte riktigt sant för det...” eller för att berätta om något dom själva gjort i ämnet ”-jo, men redan 1989 så gjorde jag...” eller ”-nu vet jag ju att det inte är riktigt rätt för att jag provade en gång”..
När något ska göras överlåter jag till andra att ta den ledande rollen. Fastän jag vet att jag kanske har kunskapen i just det ämnet som det gäller. Skiftande saker..... som att låta någon annan svetsa ihop ett avgassystem (fast jag växte upp i en verkstad) så kan det över min mun höras ord som ”-Njo, men du kanske gör det lite bättre för jag vet ju att du har erfarenhet”.
Kanske inte det bästa exemplet jag kunde ta till för att beskriva det hela, men det enda jag kom på för tillfället. =0)
Det är väldigt lätt att använda sig av sitt huvud för att känna sig bra och passa in.
Det är väldigt svårt att använda sig av sitt huvud för att vara den man är.
Jag är väldigt snar och snabb till att, oftast, lista ut precis hur en människa ska hanteras och manipuleras till att ”må bra”. Många timmar har lags på att läsa in mycket i ämnet. För jag såg min chans att kunna få människor dit jag vill...att tycka att jag är lite trevlig.. Och jag har finputsat på det under många herrans år. Först omedvetet, kanske fram till slutet av Gymnasiet nånting, och sedan alltmer medvetet och resultatinriktat därefter.
Måste erkänna, för mig själv, och andra att mina första flickvänner faktiskt var ett resultat helt av att jag visste hur jag skulle charma, smickra och smeka deras inre på ett bra vis.
Ond? Jag?
Nejdå. Alla gör det. Fast de flesta i något mindre grad och på ett omedvetet ”instinktivt” sätt.
Att ge andra bekräftelse är snabbspåret in i dem (mentalt alltså!).
Och som säljare är det jättebra att veta hur andra fungerar och kan manipuleras in i ett köp. Får kunden direkt känna sig ”bättre” (det räcker med att breda på med en ”bonnig” dialekt så är halva köpet redan gjort) blir det mycket enklare att komma till avslut. Beror lite på vad man säljer iofs, men nu glider vi ifrån ämnet....
Problemen med att ”dumma ner sig” är ju att man tillslut faller in i rollen man spelar och mer och mer blir ”en och samma”. Dessutom får man ju aldrig känna sig lika ”bra” som alla andra. Och en vacker dag så står man där och ÄR den man låtsas vara.
Så nog med att göra sig själv underdådig. Leder ingenvart alls!
Det konstaterar jag äntligen...efter 40 år.... ”- Tänk att vissa kunskaper och viss självinsikt ska ta sån himla tid att lära sig???....*s* ”
Läs om sista två ovanstående meningar nu. Såg du?
Direkt då jag använde ”nerdumningen” i skrift, med ett skämt, åtföljt av en ”paus” och låtsades vara ”seg” så ger jag mig FAN på att ni drog på läppen, kanske inte fysiskt, men mentalt! Så enkelt är det. Ditt ”ego” fick sig en liten smekning och du mådde bättre inombords direkt. * slår vad om *
Hade jag fel?
Vissa av Er ser igenom det hela dock. Närmsta kretsen bekanta vet ju om att jag vanligtvis är lite ”tråkigare” än i skrift/tal och en smula kvickare och smartare i tanken än vad som annars framställs.
Nu blev detta inlägget en mix av hur jag är/varit och varför jag är/varit det till att försöka förklara hur man agerar och låter sig påverkas av andra på ett enkelt sätt. Ett rörigt svammel kanske.
Men nått kanske ni fick ut av det? Skrev det mest för att jag blev påmind igår om att jag har väldigt svårt för att se mitt egenvärde ibland, och därefter då insåg att det nog berodde lite på ”nerdumningen”.
Jag får helt enkelt börja erkänna för migsjälv att jag faktiskt inte är lika seg som jag låtit mig spela!
Om jag någonsin har försökt manipulera just dig?
Men Käre Vän....hur kan du tro nått sånt.. Du är ju alldeles för klyftig för att gå på nått sånt här...det förstår du la att ja aldri ens skulle försöka mig på! *S*.............. ;)
Men det är inte enbart en positiv inlärd egenskap, och att bryta en sådan vana som man skapat för sig själv under en hel livstid är inte så enkel.
Varför ”dumma ner” sig? Och till vilken nytta?
Själv har jag alltid ”dummat ner mig” eftersom jag alltid anpassat mitt sätt att agera till att vara ”rolig”.
En rolig människa är sällan smartare eller mer intelligent än en själv. Den du skrattar åt eller tycker är ”kul” är inte så sällan någon som är ”lätt korkad”? Tänk själv efter på vad du skrattar åt när du ser på tv eller film!
Försök själv att vara skämtsam på ett intelligent sätt? Det är mycket svårare än att vara det på ett ”korkat vis”. Dessutom betyder det att den som man är skämtsam mot måste vara minst lika bright för att uppskatta och förstå att man faktiskt skojar.
Att dumma ner sig är ett handlingsmönster som jag alltid tagit till. En enkel sköld också att hålla upp mot en omvärld som man inte riktigt känner att man passar in i.
Att stå utanför en grupp människor är väldigt ansträngande.
Mitt sätt att få ta del i den gruppen var att pocka på uppmärksamhet genom att vara ”rolig”, göra ”korkade saker” och lite att framstå som ”lite hjälplös”. Däri någonstans föddes väl begreppet ”klassens clown”?
Det resulterade kvickt i att man uppmärksammades som den skojiga, något saktfärdiga killen som man gärna ger en hjälpande hand (eftersom personen som gjorde det då fick känna sig ”duktig” gnuggade man deras Ego medhårs så att de undermedvetet trivdes bättre i mitt sällskap).
Exempel? När någon diskuterar eller pratar om något brukar jag vara ”lätt oförstående”. Kanske se ofokuserad ut, be dem förklara ytterligare. När någon får prata eller förklara något litet extra ordentligt känner dom sig väl till mods, släpper ner guarden (dom är ju ”smartare” än den dom talar till / kan ämnet bättre än mig och finner sig säkrare i mitt sällskap). Även när jag kan bita mig i tungan och bli frustrerad över att någon helt har fått fakta eller sin historik om bakfoten låter jag dem fortsätta, oemotsagda. Dessutom, vem gillar en besserwisserschmitter? Folk som hela tiden ska följa upp något nån säger med ”- men jag vet” eller ”-det är inte riktigt sant för det...” eller för att berätta om något dom själva gjort i ämnet ”-jo, men redan 1989 så gjorde jag...” eller ”-nu vet jag ju att det inte är riktigt rätt för att jag provade en gång”..
När något ska göras överlåter jag till andra att ta den ledande rollen. Fastän jag vet att jag kanske har kunskapen i just det ämnet som det gäller. Skiftande saker..... som att låta någon annan svetsa ihop ett avgassystem (fast jag växte upp i en verkstad) så kan det över min mun höras ord som ”-Njo, men du kanske gör det lite bättre för jag vet ju att du har erfarenhet”.
Kanske inte det bästa exemplet jag kunde ta till för att beskriva det hela, men det enda jag kom på för tillfället. =0)
Det är väldigt lätt att använda sig av sitt huvud för att känna sig bra och passa in.
Det är väldigt svårt att använda sig av sitt huvud för att vara den man är.
Jag är väldigt snar och snabb till att, oftast, lista ut precis hur en människa ska hanteras och manipuleras till att ”må bra”. Många timmar har lags på att läsa in mycket i ämnet. För jag såg min chans att kunna få människor dit jag vill...att tycka att jag är lite trevlig.. Och jag har finputsat på det under många herrans år. Först omedvetet, kanske fram till slutet av Gymnasiet nånting, och sedan alltmer medvetet och resultatinriktat därefter.
Måste erkänna, för mig själv, och andra att mina första flickvänner faktiskt var ett resultat helt av att jag visste hur jag skulle charma, smickra och smeka deras inre på ett bra vis.
Ond? Jag?
Nejdå. Alla gör det. Fast de flesta i något mindre grad och på ett omedvetet ”instinktivt” sätt.
Att ge andra bekräftelse är snabbspåret in i dem (mentalt alltså!).
Och som säljare är det jättebra att veta hur andra fungerar och kan manipuleras in i ett köp. Får kunden direkt känna sig ”bättre” (det räcker med att breda på med en ”bonnig” dialekt så är halva köpet redan gjort) blir det mycket enklare att komma till avslut. Beror lite på vad man säljer iofs, men nu glider vi ifrån ämnet....
Problemen med att ”dumma ner sig” är ju att man tillslut faller in i rollen man spelar och mer och mer blir ”en och samma”. Dessutom får man ju aldrig känna sig lika ”bra” som alla andra. Och en vacker dag så står man där och ÄR den man låtsas vara.
Så nog med att göra sig själv underdådig. Leder ingenvart alls!
Det konstaterar jag äntligen...efter 40 år.... ”- Tänk att vissa kunskaper och viss självinsikt ska ta sån himla tid att lära sig???....*s* ”
Läs om sista två ovanstående meningar nu. Såg du?
Direkt då jag använde ”nerdumningen” i skrift, med ett skämt, åtföljt av en ”paus” och låtsades vara ”seg” så ger jag mig FAN på att ni drog på läppen, kanske inte fysiskt, men mentalt! Så enkelt är det. Ditt ”ego” fick sig en liten smekning och du mådde bättre inombords direkt. * slår vad om *
Hade jag fel?
Vissa av Er ser igenom det hela dock. Närmsta kretsen bekanta vet ju om att jag vanligtvis är lite ”tråkigare” än i skrift/tal och en smula kvickare och smartare i tanken än vad som annars framställs.
Nu blev detta inlägget en mix av hur jag är/varit och varför jag är/varit det till att försöka förklara hur man agerar och låter sig påverkas av andra på ett enkelt sätt. Ett rörigt svammel kanske.
Men nått kanske ni fick ut av det? Skrev det mest för att jag blev påmind igår om att jag har väldigt svårt för att se mitt egenvärde ibland, och därefter då insåg att det nog berodde lite på ”nerdumningen”.
Jag får helt enkelt börja erkänna för migsjälv att jag faktiskt inte är lika seg som jag låtit mig spela!
Om jag någonsin har försökt manipulera just dig?
Men Käre Vän....hur kan du tro nått sånt.. Du är ju alldeles för klyftig för att gå på nått sånt här...det förstår du la att ja aldri ens skulle försöka mig på! *S*.............. ;)