Ensam i sin sociala mångfald.

Kära dagbok...blogg.. så heter det ju. 2000-talet. Gäller att hänga med!

Emellanåt känner jag mig faktiskt riktigt ensam. Ändå har jag väldigt många bekanta. Finns tjogtals jag ”talar” med på facebook, via sms, telefon osv. Men det är väldigt få jag har inom min privata sfär. Väldigt få var en underdrift. Faktiskt ingen alls. Jag har inte en enda person som jag kan köra till när jag känner för det för att ta en kopp kaffe, hänga en stund med, dra med ut på bio eller liknande aktiviteter. Det kan ibland kännas lite ...väldigt...ensamt. Finns många små funderingar jag har på varför det är på det sättet, därför tänker jag skriva ner lite av dem för att se om jag kan förändra det mönster i mitt beteende jag har. För det är faktiskt mestadels helt mitt eget görande att jag är "själv" i vardagen.

Skyll på jobbet?
Jovisst kan jag göra det. Att ständigt arbeta helg, små som stora och sedan ovanpå det vara otillgänglig hela sommaren sätter sina spår. Man är inte den första folk tänker på när de vill ha med någon i ett socialt sammanhang eftersom man ändå inte finns där. Efter några år så blir alla så vana vid att man är fjärmad via sitt yrke så dom slutar hålla kontakten. Man glider bort helt enkelt. Och jag är väl inte den som ”jagar efter” heller..för jag kan ju ändå inte komma på vad det nu månde vara?

Osocial?
För att ha ett så socialt arbete så är jag väldigt osocial. Är väldigt mycket en betraktare när det kommer till att vara runtom folk. Och ha folk omkring mig. Mycket beror det faktiskt på min storlek. Jag tar för stor plats för att vara med på något vis. Kanske bara tycker det, men så upplever jag migsjälv. Så oftast sitter jag lite vid sidan av när det är fest. Kanske plinkar på en gitarr, lyssnar på vad folk pratar om, skrattar åt skämten eller drar ett själv om jag är på topp. Men annars gillar jag ju att bara ”se” folk och hur dem interagerar med varandra. Är sånt min hjärna livnär sig genom på något konstigt vis. Människor är ju så intressanta!

Svår att ha och göra med?
Jodå, det är jag allt. Är, och vet med mig det, en mycket speciell människa och inte lättast att dra jämt med! Lite avaktande och fjärmande, kanske inte öppnar upp direkt inför nya bekantskaper mer än på ett ytligt plan om jag inte känner att det klickar på rätt sätt. Och då menar jag att ”hjärna-trivs-med-hjärna”. Sånt känner jag av rätt fort. Och är nog ganska lätt att läsa också på den biten, för om jag inte gillar någon direkt så märks det nog väldigt fort. Dumt, då jag är så snar att dra förhastade slutsatser om andra människor (ja, jag e ju inte perfekt!).
Och så är det gamla rutiner som sitter i vägen. Har klarat mig igenom vardagen i alla år genom att vara en ”kul kille”. Lite av en clown, joker, skojjare, ”dumsnuten” ibland de andra. Spela ner sättet man talar på och oftast låtsas vara ett par snäpp ”dummare” än vad man är. Tänkande människor brukar skrämma undan folk väldigt fort annars, och bästa sättet att inte visa att man tänker är att...tja...spela korkad.

Dåligt självförtroende.
Jodå, det finns det med. Och det spökar väl på det sättet att hjärnan säger till mig att jag ändå inte är så rolig att umgås med så egentligen finns det ingen egentlig idé för mig att ta kontakt med folk, åka hem till dem, våldsgästa på kaffe osv. För innerst inne vet jag ju att dom ändå inte vill ha mig där!

Så?
Hur ändrar man på detta då?
Hmm.. För det första. Se till att sätta mig i situationer där jag MÅSTE vara social. Släppa guarden lite och våga finnas med i centrum av händelserna så man inte drar sig undan. En process som inte är så lätt, men den kopplas väl ihop med det dåliga självförtroendet. Något som också filas på eftersom jag ju ”vet” att jag är en riktigt trevlig människa. Jag bits inte. Slår inte små barn. Stjäl inte heller lördagsgodiset ifrån dem. Och så sluta vara så kvick på att dra slutsatser om vad folk tycker om mig! Finns bara en person jag behöver göra glad, och det är migsjälv!

Så imorgon börjar jag processen med att bli mer social och återerövra en riktig bekantskapskrets.

Bli inte så jävla förvånad om det är din telefon som ringer och jag frågar om vi ska ta en kopp kaffe!