Att manipulera andra. Eller... ”Dumma ner” sig.

Jag har den tråkiga ovanan att för det mesta ”dumma ner” mig. Baraför att det är så användbart och gör att människor låter sig manipuleras så lätt och enkelt.
Men det är inte enbart en positiv inlärd egenskap, och att bryta en sådan vana som man skapat för sig själv under en hel livstid är inte så enkel.

Varför ”dumma ner” sig? Och till vilken nytta?
Själv har jag alltid ”dummat ner mig” eftersom jag alltid anpassat mitt sätt att agera till att vara ”rolig”.
En rolig människa är sällan smartare eller mer intelligent än en själv. Den du skrattar åt eller tycker är ”kul” är inte så sällan någon som är ”lätt korkad”? Tänk själv efter på vad du skrattar åt när du ser på tv eller film!

Försök själv att vara skämtsam på ett intelligent sätt? Det är mycket svårare än att vara det på ett ”korkat vis”. Dessutom betyder det att den som man är skämtsam mot måste vara minst lika bright för att uppskatta och förstå att man faktiskt skojar.

Att dumma ner sig är ett handlingsmönster som jag alltid tagit till. En enkel sköld också att hålla upp mot en omvärld som man inte riktigt känner att man passar in i.

Att stå utanför en grupp människor är väldigt ansträngande.
Mitt sätt att få ta del i den gruppen var att pocka på uppmärksamhet genom att vara ”rolig”, göra ”korkade saker” och lite att framstå som ”lite hjälplös”. Däri någonstans föddes väl begreppet ”klassens clown”?

Det resulterade kvickt i att man uppmärksammades som den skojiga, något saktfärdiga killen som man gärna ger en hjälpande hand (eftersom personen som gjorde det då fick känna sig ”duktig” gnuggade man deras Ego medhårs så att de undermedvetet trivdes bättre i mitt sällskap).

Exempel? När någon diskuterar eller pratar om något brukar jag vara ”lätt oförstående”. Kanske se ofokuserad ut, be dem förklara ytterligare. När någon får prata eller förklara något litet extra ordentligt känner dom sig väl till mods, släpper ner guarden (dom är ju ”smartare” än den dom talar till / kan ämnet bättre än mig och finner sig säkrare i mitt sällskap). Även när jag kan bita mig i tungan och bli frustrerad över att någon helt har fått fakta eller sin historik om bakfoten låter jag dem fortsätta, oemotsagda. Dessutom, vem gillar en besserwisserschmitter? Folk som hela tiden ska följa upp något nån säger med ”- men jag vet” eller ”-det är inte riktigt sant för det...” eller för att berätta om något dom själva gjort i ämnet ”-jo, men redan 1989 så gjorde jag...” eller ”-nu vet jag ju att det inte är riktigt rätt för att jag provade en gång”..

När något ska göras överlåter jag till andra att ta den ledande rollen. Fastän jag vet att jag kanske har kunskapen i just det ämnet som det gäller. Skiftande saker..... som att låta någon annan svetsa ihop ett avgassystem (fast jag växte upp i en verkstad) så kan det över min mun höras ord som ”-Njo, men du kanske gör det lite bättre för jag vet ju att du har erfarenhet”.
Kanske inte det bästa exemplet jag kunde ta till för att beskriva det hela, men det enda jag kom på för tillfället. =0)

Det är väldigt lätt att använda sig av sitt huvud för att känna sig bra och passa in.
Det är väldigt svårt att använda sig av sitt huvud för att vara den man är.

Jag är väldigt snar och snabb till att, oftast, lista ut precis hur en människa ska hanteras och manipuleras till att ”må bra”. Många timmar har lags på att läsa in mycket i ämnet. För jag såg min chans att kunna få människor dit jag vill...att tycka att jag är lite trevlig.. Och jag har finputsat på det under många herrans år. Först omedvetet, kanske fram till slutet av Gymnasiet nånting, och sedan alltmer medvetet och resultatinriktat därefter.
Måste erkänna, för mig själv, och andra att mina första flickvänner faktiskt var ett resultat helt av att jag visste hur jag skulle charma, smickra och smeka deras inre på ett bra vis.
Ond? Jag?
Nejdå. Alla gör det. Fast de flesta i något mindre grad och på ett omedvetet ”instinktivt” sätt.
Att ge andra bekräftelse är snabbspåret in i dem (mentalt alltså!).

Och som säljare är det jättebra att veta hur andra fungerar och kan manipuleras in i ett köp. Får kunden direkt känna sig ”bättre” (det räcker med att breda på med en ”bonnig” dialekt så är halva köpet redan gjort) blir det mycket enklare att komma till avslut. Beror lite på vad man säljer iofs, men nu glider vi ifrån ämnet....

Problemen med att ”dumma ner sig” är ju att man tillslut faller in i rollen man spelar och mer och mer blir ”en och samma”. Dessutom får man ju aldrig känna sig lika ”bra” som alla andra. Och en vacker dag så står man där och ÄR den man låtsas vara.

Så nog med att göra sig själv underdådig. Leder ingenvart alls!
Det konstaterar jag äntligen...efter 40 år.... ”- Tänk att vissa kunskaper och viss självinsikt ska ta sån himla tid att lära sig???....*s* ”

Läs om sista två ovanstående meningar nu. Såg du?
Direkt då jag använde ”nerdumningen” i skrift, med ett skämt, åtföljt av en ”paus” och låtsades vara ”seg” så ger jag mig FAN på att ni drog på läppen, kanske inte fysiskt, men mentalt! Så enkelt är det. Ditt ”ego” fick sig en liten smekning och du mådde bättre inombords direkt. * slår vad om *
Hade jag fel?

Vissa av Er ser igenom det hela dock. Närmsta kretsen bekanta vet ju om att jag vanligtvis är lite ”tråkigare” än i skrift/tal och en smula kvickare och smartare i tanken än vad som annars framställs.
Nu blev detta inlägget en mix av hur jag är/varit och varför jag är/varit det till att försöka förklara hur man agerar och låter sig påverkas av andra på ett enkelt sätt. Ett rörigt svammel kanske.
Men nått kanske ni fick ut av det? Skrev det mest för att jag blev påmind igår om att jag har väldigt svårt för att se mitt egenvärde ibland, och därefter då insåg att det nog berodde lite på ”nerdumningen”.
Jag får helt enkelt börja erkänna för migsjälv att jag faktiskt inte är lika seg som jag låtit mig spela!

Om jag någonsin har försökt manipulera just dig?
Men Käre Vän....hur kan du tro nått sånt.. Du är ju alldeles för klyftig för att gå på nått sånt här...det förstår du la att ja aldri ens skulle försöka mig på! *S*.............. ;)

Väntans tider?

Ja, inget är som väntans tider. Och väntar gör jag. På min Vikt OP.
Att jag skriver detta är helt och hållet för ”egenmotivationens skull”. Så egentligen är det inte ens ett blogginlägg avsett för någon att läsa. Helt enkelt en liten genomgång för min egen hjärna om vad som väntar i framtiden.

Nu vet jag ju att det kommer ta några månader till innan man är där, vilket inte är så lång tid. Men efter att ha tagit beslutet så känns det ju väldigt besvärande för ensjälv att behöva gå och vänta. Antagligen, med lite tur och vadjag hört ifrån min husläkare innan, kommer jag få förtur. Det får man om man har extremthögt BMI och annan ”metabolisk problematik”. Fint ord för att säga ”problem med att vara fet”. Och eftersom mitt BMI nu är uppe och snuddar på 60-65 (normalt är ca 25) så finns förhoppningarna om att kvickt få det överstökat. Med tur på så kort tid som inom ett par månader.

Men först väntar en del andra steg.

Remissen som skickas iväg ska gå till Op. Sjukhus. Eftersom man får välja enl. vårdgarantin så tänker jag välja Aleris nere i Kristianstad. Har vänner som gjort Op. Där med väldigt bra resultat. Tydligen är personalen väldigt vänligt, tillmötesgående och trygga att ha och göra med och sånt känns ju viktigt. Man ska ju ändå sövas och dom ska karva i mig. Är ju inte som att gå till tandläkaren direkt och gapa utan ”lite” värre.

Läkarbesöket.
Första besöket med Kirurgerna, anest..annesteth..anhnnesst...-dom som söver dig, dietist och psykolog kommer sedan därefter. Är då allting testas samtidigt. Hjärtat kollas, andningsvägarna och övriga ev. Saker som kan ge komplikationer.

Viktnedgång.
Visst är det ironiskt, men inför Op. Måste jag gå ner en viss mängd kilo. Detta baraför att minska mängden fett i levern. Den sitter liksom i vägen för dem att komma åt magsäcken medans de opererar och för att underlätta den laproskopiska kirurgin (titthål). Så om inte fettet minskar så behöver dom gå över till helt öppen kirurgi och då blir riskerna för komplikationer så mycket större. Dessutom ökar sjukskrivningstiden med ett par veckor. Man brukar få mellan 2-4 veckor på sig att gå ner det man behöver. Blir oftast Nutrilette / Soppdiet av något slag. Det är så kalorifattigt så att leverfettet förbränns ”direkt”.

Operation.
Dagen före är det såklart fasta som gäller, precis som vid vilken annan planerad operation.
Skrivs in på morgonen vad jag förstått , i grupp om 3-4 andra personer som ska göra samma Op (det går på löpande band). Man får ett ”nummer” i den ordning man ska in. Sedan en dusch/tvätt i 40% sprit (det ser jag fram emot!! (Hmm..undrar om det svider om man får det på ollonet..hehe)). Ner på en brits, ett par lugnande tabletter och sen far man iväg in till Op sal, får på sig masken, spruta i armen och natti natti... Op. Tar mellan 45 min och 1-5 timmar beroende på hur bökigt det är. Man binds fast (trevligt!) och ”ställs”sedan upp i stående position. Det gör att alla organen ramlar på plats där dom ska vara och läkarna får lättare att operera. Magsäcken kapas väck och kvar blir en ficka på 30ml. Tunntarmen förbikopplas med X antal meter (beroende på hur mkt man ska ned i vikt)och sätts fast vid den nya magsäcksfickan. Risken för en jättefis när man vaknar är stor eftersom de blåser in luft för att se att de nya skarvarna håller tätt!
Sedan uppvak, en örfil o sen direkt upp och pinka för att få igång allting igen. Redan då får man dricka första Dl. Vatten så att vätskeupptagningen inte blir för dålig.

Fungerar det så får man åka hem redan dagen efter i de allra flesta fall. Snabba ryck.

Nackdelarna?
Tja, man kan dö av det? Risken är 0.4%.
Risken att dö i trafikolycka? 0,1%
Risken var förut nere i 0.2% men ju ”sjukare” patienter man opererar (Ålder, Hjärtsjuka osv) så har riskerna ökat något.
Men ni ser vilka ”småsiffror” man rör sig med.
Risken att jag dör av fetma?
Ja, på ett eller annat sätt 100%.
En Op. Ger i snitt 12 år längre levnadstid jämfört med dem som inte genomgår Op. Och på 12 år hinner jag ställa till mycket oreda! ;)

Andra nackdelar är väl saker som att man kan bli känslig mot vissa livsmedel. Kompisen fick glutenintolerans och om han äter något för fort eller för fett eller med för mycket socker i får han en ”Dumpning”. Det betyder att kroppen inte kan processa maten och ger en motreaktion. Blodsockersvallning, svettningar, magknip och kanske att man kräks brukar vara det som händer.
Några mån. Efter Op. Fick han även tarmvred. Men om det hade med Op. Att göra eller bara något som ”hände” vet jag inte. Lagom tills han kom in på lasarettet så ”löste” tarmvredet upp sigsjälvt. Och det är enda problemen han har haft. Han var igång och jobbade dagen efter Op. Och har kört på som vanligt med sitt liv. De riktiga problemen har väl mer varit att lära om ögonen att acceptera storleken på portionen mat som ligger på tallriken.
Hur mycket han gått ned? Lite över 100 kilo på ungefär 12 månader. Och det tickar ff. sakta nedåt. Sedan när kroppen ”svultit” klart kommer en period med viktuppgång på 2-5 kg per år under något års tid. Är då kroppen finner jämnvikten och balansen.
Någon gång under den perioden lär jag få operera bort en del lös hud som man inte längre fyller ut.

Kanske kunde man göra nått coolt med huden? Garva det till läder och använda som duk till en liten målning? Hade inte det varit superhäftigt?!
- Vem av er är bra på att teckna??? * S *

Fullt medveten om att en GBP Operation inte är någon magisk lösning på alla problem. Men en fruktansvärt bra hjälp på vägen till ett hälsosammare liv. Ett liv! Det ser jag fram emot att få. Slippa vara inlåst i ett fetmafängelse som är min egen kropp. En kropp jag måste släpa omkring på jämt och ständigt. Dubbelt så tung som Eran. Allting är dubbelt så jobbigt, dubbelt så krävande och dubbelt så TRÅKIGT. Inte mycket glädje finns i vardagen när allt är så...påfrestande..
Minns när jag var smal förra omgången (även om jag verkligen inte var "frisk"). En sådan sak som att kunna parkera bilen på en parkeringsplats, smita ut genom dörren trots att bilen intill ställt sig skitnära... Sånt..var otroligt tillfredställande.
Vill dit igen.

Några slumpvisa nummer ur listan och annat dravel.

Nånting har förändrats, vad får vi se när jag kommit på vad det var/är! Men det är inte riktigt samma idag som förra veckan, förra månaden, förra kvartalet. Något stort är i alla fall på väg att ske i mitt liv, det är jag till hundra procent säker på. Oroar mig lite över om det är något bra bara? Men det måste det nog vara, för det är ju något nytt!

Men nu får det vara nog med att själsligt hänga kvar i förgångna saker. Läste nått på nätet som är applicerbart, ”if your x is still calling you, it´s because you keep giving her an answer”. Och det är väl så det är med saker som ska förändras. Hela livet igenom! Om man hakar upp sig på gammal skåpmat sitter man snart där och ugglar igen, på vilka sätt det än månde vara. Vill man att det ska ske så bryter man bort det som varit/är fel och bränner just den bron helt och hållet. Däremot får man inte glömma av att man gått över den och komma ihåg de lärdomar man fick med sig därifrån.

Man får alltså inte låta gammalt överskugga nytt och falla tillbaka i det beteende man tidigare hade?
Kloka ord, inte sant? Jag tror som jag tidigare nog sagt sagt att jag ska gå och bli nån slags författare av något slag. Jag skriver så mycket smart och insiktsfullt så jag förvånar migsjälv. Nån som vill betala mig för detta? Bara att sätta in till PG 191950-6 , Märk insättningen ”till något bra” så kommer dom till mig tillslut. Kanske inte i form av kontanter, men genom Karma! =0)

Står med foten på kanten till randen av något helt nytt. Lite rädd för att ta steget ut bara. Kan inte nån ställa sig bakom och ge mig en spark i röven? Hårt!! Jag är svårflyttad av mig! * S *

Men nånting roligare då kanske?
Det var en person som häromdagen undrade vad som hände med den där ”bucket list” som jag hade sammanställt. Okej, det är väl dags att ge ifrån sig några av de sakerna som finns med på listan.

1. Vikt. ← *ska ned.. *
2. Barn ← *livmoder att låna ut, någon? *
3. Yrke ← * byta till något nytt och sluta mer eller mindre helt med Knallelivet. En säsong lr två till..max! *
4. Nytt boende. Kanske ihop med den som har livmodern? Lite trött på Svenljunga helt enkelt.

För jobbigt och seriöst? Men då tar vi några andra av punkterna i en helt slumpmässig ordning.

26. Resa runt USA´s Västkust i stor fläskig husbil med ett gäng andra frivilliga. Den punkten kom till häromdagen av ren slump när jag satt och pratade med glada människor i Linköping. Det kan lätt bli en resa längs Sibiriska Järnvägen också, men.... Låter inte lika lockande för mig? Det som stod på nr 26. tidigare har blivit degraderat till att hamna på 77 "Att sova en natt på Ishotellet".

31. Paddla Kajak längsmed Indalsälven. 42 mil totalt.
Nje, jag är absolut ingen friluftsmänniska eller så, men ni måste hålla med om att resa runt i USA och en sådan här Kajaktur är fruktansvärt bra konversationsämnen på fester? ;0) Nej, allvarligt så är det mest för att se ifall jag klarar av det hela! =0)

91. Se ifall jag inte kan få ihop 1500kr i pantburkar. Sen ställa sig på ICA i Svenljunga och panta dem den 24:e i någon månad. Mest bara för att ge folk nått att prata om!

88. Köra åkgräsklippare mellan Svenljunga & Torpa Stenhus en vacker vårdag och ha en stor skylt på mig där det står : ”död åt Vitsipporna”. Till saken hör att det varje år ”vallfärdar” folk till Torpa Stenhus utanför Ulricehamn för att se de stora ”fält” av vit och blåsippor som växer där på våren. Och detta är sånt jag vill göra enbart för att det är...helt meningslöst...och lite kul!

93. Ta och åka till Stockholm och hänga upp en lapp med texten ”Ni Har Fortfarande Fel!” på porten till Marknadsdomstolen, därefter leta upp Tomas Bolme och räcka ut tungan åt honom. * lång, komplicerad och jobbig historia som involverar en intresseorganisation som heter/hette STOP, advokater och 400.000kr i vite *

Som ni märker, totalt fåniga och oviktiga ting. Men det är MINA ting att göra. Min Bucket list. Ni andra kanske har något mycket viktigare, intressantare och mer själsligt uppfyllande på era? Låt mig höra något av dem isåfall.
Och ja. Bucket-listan är på riktigt. 100 små söta vikta papperslappar ligger i en påse (ingen hink) nedstoppad i nattdukbordets låda. Och jag SKA försöka uppfylla varje sak av dem. Men dom är också numrerade på ett sätt som visar om dem är speciellt viktiga eller inte. Så om jag får upp lapp nr 99 nästa vecka kanske jag lägger tillbaka den och tar något nytt. * Nr 99 berättar jag en annan gång *

Nr 100? Det är en stor, illa ritad, Joker. Nått måste man lämna åt slumpen och åt viljan för dagen! =0)

Sitter med morgonkaffet...

..(Kopp nummer tre)...ute på min altan.
Intill mig ligger en ask ”Café Creme” cigariller. En såndär ”förbjuden frukt” som jag tillåter migsjälv att avnjuta någon gång då och då. Just denna Cigarillen, den enda som återstår, har skramlat runt i plåtasken de sista två veckorna. Idag är det dags. Men den optimala tidspunkten för att tända den är någonstans mellan ”kvarts mugg” & ”liten slatt kvar” i kaffekoppen. Det hela hör ihop! Sådana småsaker är viktiga för att få ut maximal njutning av någonting.
Jag har fått med mig hunden ut som just nu står och stampar på gräsmattan, tittandes på sin gamla slitna tugg-boll och med en uppfodrande blick på mig försöker säga : - Men lek med mig då Gubbdjävel. Jag pekar på min Kaffekopp och försöker förklara att jag strax kommer vara iform för att kasta den där bollen upprepade antal gånger över trädgården. En lek som tydligen aldrig blir ointressant. Iallafall inte förrän hunden själv känner att springandet är tråkigt och att det är roligare att gå över i grannens trädgård och pissa på panséerna.

Jag sitter här eftersom det är numera enda stället i kåken som jag har tillgång till ett trådlöst nätverk och därmed Internet. Lång historia kort är att man inte ska försöka beställa långsammare Internet när man har Telia som leverantör. Att gå från ”upp till 24Mbit” ner till ”2-8Mbit” var tydligen detsamma som att få allting avstängt för att sedan få vänta 9-14 dagar på ny inkoppling med nya, lägre hastigheten? Men grannen som är bortrest på semester har ignorerat varningar om åska och elände och låtit allting sitta inkopplat. Och därtill inte aktiverat någon kryptering på sitt trådlösa nätverk, så Wips... Man är surfbar även nu. Och det utan att använda något mobilt bredbandsystem, som ändå aldrig fungerar bra i Svenljunga.

Jag har kastat iväg det mesta jag skrivit de senaste två månaderna. Tänker inte lägga ut det på bloggen. Varför? Därför att det mesta redan känns inaktuellt och det redan har tappat sin relevans för mig. Och om inte jag tycker det är viktigt längre har jag heller ingen lust att kasta ut det på nätet för allmän skärskådning. Tror jag börjar om istället. Lägger ut sånt som jag har lust att skriva om och berätta ”här & nu”. Jag har lärt mig mina läxor väl av det jag plitat ner. Ska komma ihåg det i framtiden. Man är ju lite av det som varit. Men mer intressant är väl det som kommer att bli. Är en vetgirig människa, gillar nya kunskaper. Älta runt i gammal ”skit” kommer jag ingen vart på ändå.
Så på nått sätt tillbaka till den ursprungliga idén med min lilla blogg. Bucket List. Ett flummigt koncept där idéer läggs i en mental spann, nedskrivna på påhittade papperslappar med fantasibläck för att sedan plockas fram en och en och förverkligas.

För ett tag sedan hade jag en idé om att göra något riktigt jäkla korkat för att känna på att jag lever. Än har jag inte kommit mig för att göra någon av de korkade idéer jag funderat över.
Varför? Därför dom ju är korkade! Varför utsätta sig för något riskfyllt och möjligtvis rentav farligt baraför att bekräfta att man ”lever”. Är det därför folk springer framför tjurar? Är det därför man håller på med fallskärmshoppning? För utmaningens skull? För att visa att man ”kan”? För adrenalinkickens skull?
Nädu. Inte jag inte. Plockar upp hitte-på-papperslappen ur den mentala spannen och bränner upp med en låtsaständare. Istället tar jag fram min Café Creme Cigarill, tänder (med en riktig tändare), tittar på slatten kaffe i botten på koppen och tycker mig känna att.... Mer än såhär behövs inte! Ska jag hålla på med min bucket list framöver får jag nog sålla bland ideérna. Himla tur jag inte skrivit ut dem ännu på bloggen för då hade jag vackert fått äta upp de saker jag ”bangar ur” ifrån!

Men för att vara riktigt tillfreds hade det varit trevligt med doften ifrån en nyligen nedsolkad blöja på ett omkringtöltande barn som har den goda smaken att peka på mig och säga ”pa..ppa”. En tjej som ropar inifrån huset att ”-fälla ner locket, vad är det som är så svårt med det konceptet?” Och en matlista på kylskåpet som visar att det är min tur att laga middagen och att det tydligen ska vara kyckling med rosépepparsås.

Jag har alltid legat bra till i min planering inför nästkommande evenemang som jag ska åka iväg och sälja på. Men nu har jag faktiskt inte någon kontroll alls. Och jag trivs med det. Jag närapå struntar i om jag ens har något jag ska åka till och vara med på. Kan det vara ett tecken på att mitt beslut att trappa ner på kringfarandet / knalleriet börjar sätta sig på plats i mitt huvud? Visserligen ”måste” jag ta mig igenom resten av året med ganska intensivt körschema eftersom pengar måste in någonstans ifrån, sålänge jag inte har något annat som ger penningar till de förbannade räkningarna, så det är lite farligt att släppa taget alltför tidigt. En liten skärpning inom det området får jag piska fram ifrån min egen rygg. * kaaadisch... *

Igårkväll satt jag och surade över att jag tycker en del av mina vänner är lite svåra. På det sättet att jag söker kontakt med dem, telefon, sms, små mail osv. Men får inget gensvar ifrån dem. Som om man inte riktigt längre räknas. Som om annat, mer intressant än jag pockar på uppmärksamhet ifrån dem och jag därför lågprioriteras. Skamligt att erkänna. Fem minuter efter att jag klagat på detta över Facebook insåg jag att jag är precis likadan. Hur många gånger får man ett SMS medans man är ”mitt uppe i någonting” för att lägga ifrån sig telefonen med tanken ”svarar sen”. Och det där ”svarar sen” drar ut på tiden. Timmar tickar iväg. Dagar. Och tillslut veckor, och då börjar man rättfärdiga sitt ”icke-svarande” med att ”det är ändå försent nu att höra av sig”. Om jag kan agera på det viset så är det inte konstigt att mina bekanta gör det likadant. Som man känner sigsjälv känner man väl andra, så det får bli en liten uppryckning på det området. De få gånger folk faktiskt hör av sig ska jag BUMS försöka ge dem uppmärksamhet. För det är väl de vi alla eftersöker på något sätt? Lite uppmärksamhet. Bekräftelse på att vi finns med och att vi spelar roll på något sätt. Man ställer ju sig på någonslags höjd eller sten och viftar med båda armarna och vrålar ”se mig, hör mig”. Och att då se nån som vinkar tillbaka och hojtar ”håll käften, du stör morgonidyllen” känns riktigt trevligt!

Låter cigarillen ligga i askoppen och småpyra för sigsjälv. En vit strimma av rök letar sig uppåt och sprider ut sig för att tillslut försvinna vid taket på altanen. Någon slags vit/ljusfärgad fjäril lågsniffar över gräsmattan och gömmer sig i Syrenbuskarna och jag inser att dom nog borde klippas. Ännu en sak att göra som man kan ignorera ett par dagar till. Sista lilla slatten kaffe glider ner i strupen och jag funderar på om att en fjärde kopp är en kopp för mycket eller om jag har kista nog att klara av den. Får nog låta bli, det är en lång dag innan det är dags att gå och lägga sig igen. Och jag ska försöka göra det mesta av den.

Inser att det här är det mest allmänna inlägg som kommit med på min blogg. Fyllt mest med sånt som alla andras bloggar är fyllt med. Kommer snabbt fram till en egen slutsats.
Att; -Jag är nog fasiken helt normal jag med!

Ledighet, Käk & Dryck och lite Dans?

När man kommer hem efter en marknadsrunda där man varit igång många veckor isträck med få korta avbrott ramlar man väldigt lätt ner i någon slags liten ”depression”. Det blir tomt, ensamt, tråkigt, trögt, omotiverat och saknaden känns fysiskt påtaglig. Det är ju när det intensiva arbetet är över som man måste spendera tid med sigsjälv och faktiskt tycka om sigsjälv. Och som uppenbart är, så har jag problem med den biten. Kroppen är uppe på högvarv, hjärnan vägrar att sluta ticka i 220 och rastlösheten i kombination med trötthet efter alltför lite sömn alltför många veckor ger ett enormt bakslag. Tar helt enkelt ett par dagar att bli någorlunda i vanlig form igen. Men sakta börjar handlingsförlamningen släppa och man börjar tänka på vanliga ting igen. Att en gräsmatta ska klippas, att staketet borde rivas, att taket på garaget läcker som ett såll. Sånt som är vardagligt helt enkelt. Rätt skönt det också när man kommer ikapp sigsjälv! Så om ett par dagar kommer det kännas HIMLA skönt att gå hemma och bara existera! Jobb blir det först om 4-5 dagar då jag ger mig ut för någon endagarsmarknad.

Gastric By Pass var det ja.... jodu...!

Eftersom min husläkare inte kommer tillbaka ifrån sin välförtjänta semester under mitten av augusti dröjer det med den remiss jag vill ha inför en gastric bypass operation. Inget är som väntans tider ska sägas men för mig är det mest förbannat jobbigt! Jag har ångest. En sabla förtärande jobbig ångest som mest innebär att jag går och oroar mig att kroppen ska hålla ihop tills det är dags för Op. Vikten tär på mig ifrån alla håll och kanter. Blodtrycket är högt, hjärtat förstorat, sockernivåerna är skyhöga, knäna och rygg värker (minst 8-9 brufen trycker jag i mig per dag) och jag förväntar mig att ramla ihop i en hög någonstans längsmed en trottoar när jag försöker mig på något så krävande som en normal jävla promenad!

Och min lösning på detta? Att själv gå ned i vikt så mkt jag kan så fort som jag kan. Hur gör jag det då? Enkelt. Återgå till gamla vanor. Sånt man vet fungerar och som jag har erfarenhet av! In med maten, rusa ut till dass och stå och hulka som en amfetaminavtändande superpundare över dass tills man fått ur sig all den skit man precis stoppade in i käften. TOTALT orimligt och destruktivt.

Magmunnen får stryk som om jag hade varit i en boxningsmatch med Mike Tyson och det enda han hade gjort är att slå bröstslag. Blod samlas med magsafter och färgar toalettskålen rosa. Bara efter ett par dagar har jag redan slått upp de gamla sår i mig som jag hade efter förra perioden med ätstörningar. Och nu är jag där igen. Bara att erkänna.

Vet om att det inför, och även efter en Operation numera ingår en hel del möten med psykologer och dietister. Förhoppningsvis kan jag då få lite ordning på mitt förhållande till mat och hur jag ser på mat i stort. Spelar ju ingen roll om jag gör en Operation om huvudet fortfarande är fel på, och det går ju knappast att skära ut ”fet-generna” ur skallen?

En mycket nära vän till mig som gjorde operation för lite över ett år sedan och nu tappat ca 100 kg berättade för mig häromdagen att han fortfarande har problem med att han ser mat som något ”dumt”. Det går inte över så lätt. Blir nog en process som varar många år innan mat återigen är något njutningsfullt och ”normalt”.

Jag ”lätt-lchf:ar” mig igenom tillvaron. Tar bort potatis, ris, pasta, bröd osv. Mer kött och fett. Men tankarna om kalorier slår sig igenom det logiska tänkandet och jag hetsäter mig igenom ett par kotletter på fem minuter och avskyr migsjälv efteråt! För mycket, för fort. Beroendepersonlighet kallas det. Och i mitt fall fick jag beroende på mat. Kunde jag inte blivit alkoholist istället? Då kan man, med tur och mycket vilja och hjälp, sluta helt. Mat kan man aldrig sluta med. Hur normaliserar du något du hela ditt liv haft ett onormalt förhållande till??

Något annat jag ser fram emot är att bli billig i drift, för fatta hur mkt pengar det går åt till mat. Mat som jag just nu ändå inte har nån glädje av utan hamnar någonstans i reningsverket! Och sprit? Flera som gjort samma Op. Berättar ibland om att dom efter 2 glas vin är ”bra på kanelen” och glada i hågen. Det ser jag ju inte som något negativt direkt utan som en trevligare biverkning! En finare flaska sponken från Bolaget räcker sen till 3-4 helgers ”småfylla”. Fast det är som sagt ganska oviktigt i det stora hela! Men kommer bli en intressant upplevelse!
Det gäller ju att ha små ljusglimtar att se fram emot! ;)

Och på tal om ljusglimtar? Framtida sådan som står på ”bucket-listan” när magen inte är lika mycket ivägen är att ta och lära sig dansa!! Jag har varit trubadur och spelat musik i gud vet hur många år och kan hålla takten igenom de flesta komplicerade melodier. Men danstakt i kroppen, det finns det nog fan inte ett enda uns av! Men skam den som ger sig, så ifrån BT och GT/Expressens bilagor finns det nu fyra olika urklipp som sitter uppklistrade i en liten anteckningsbok. Urklippen är annonser ifrån Dansskolor! Så...Salsa..bugg...foxtrott... Naa, de vet jag inte än. Kasa-runt-å-hålla-i-nån-dans? Har dom inte kurser i sånt? Ett två tre..ett två tre kläm.. nej, snurr menar jag! Vertikalt uttryck för ett horisontalt begär var det någon som sa. Kan jag relatera till! Men.. vi får väl se..

Finns det danslärare som går på Rohypnol så dom orkar med sådana som mig? Hoppas det!

Ensam i sin sociala mångfald.

Kära dagbok...blogg.. så heter det ju. 2000-talet. Gäller att hänga med!

Emellanåt känner jag mig faktiskt riktigt ensam. Ändå har jag väldigt många bekanta. Finns tjogtals jag ”talar” med på facebook, via sms, telefon osv. Men det är väldigt få jag har inom min privata sfär. Väldigt få var en underdrift. Faktiskt ingen alls. Jag har inte en enda person som jag kan köra till när jag känner för det för att ta en kopp kaffe, hänga en stund med, dra med ut på bio eller liknande aktiviteter. Det kan ibland kännas lite ...väldigt...ensamt. Finns många små funderingar jag har på varför det är på det sättet, därför tänker jag skriva ner lite av dem för att se om jag kan förändra det mönster i mitt beteende jag har. För det är faktiskt mestadels helt mitt eget görande att jag är "själv" i vardagen.

Skyll på jobbet?
Jovisst kan jag göra det. Att ständigt arbeta helg, små som stora och sedan ovanpå det vara otillgänglig hela sommaren sätter sina spår. Man är inte den första folk tänker på när de vill ha med någon i ett socialt sammanhang eftersom man ändå inte finns där. Efter några år så blir alla så vana vid att man är fjärmad via sitt yrke så dom slutar hålla kontakten. Man glider bort helt enkelt. Och jag är väl inte den som ”jagar efter” heller..för jag kan ju ändå inte komma på vad det nu månde vara?

Osocial?
För att ha ett så socialt arbete så är jag väldigt osocial. Är väldigt mycket en betraktare när det kommer till att vara runtom folk. Och ha folk omkring mig. Mycket beror det faktiskt på min storlek. Jag tar för stor plats för att vara med på något vis. Kanske bara tycker det, men så upplever jag migsjälv. Så oftast sitter jag lite vid sidan av när det är fest. Kanske plinkar på en gitarr, lyssnar på vad folk pratar om, skrattar åt skämten eller drar ett själv om jag är på topp. Men annars gillar jag ju att bara ”se” folk och hur dem interagerar med varandra. Är sånt min hjärna livnär sig genom på något konstigt vis. Människor är ju så intressanta!

Svår att ha och göra med?
Jodå, det är jag allt. Är, och vet med mig det, en mycket speciell människa och inte lättast att dra jämt med! Lite avaktande och fjärmande, kanske inte öppnar upp direkt inför nya bekantskaper mer än på ett ytligt plan om jag inte känner att det klickar på rätt sätt. Och då menar jag att ”hjärna-trivs-med-hjärna”. Sånt känner jag av rätt fort. Och är nog ganska lätt att läsa också på den biten, för om jag inte gillar någon direkt så märks det nog väldigt fort. Dumt, då jag är så snar att dra förhastade slutsatser om andra människor (ja, jag e ju inte perfekt!).
Och så är det gamla rutiner som sitter i vägen. Har klarat mig igenom vardagen i alla år genom att vara en ”kul kille”. Lite av en clown, joker, skojjare, ”dumsnuten” ibland de andra. Spela ner sättet man talar på och oftast låtsas vara ett par snäpp ”dummare” än vad man är. Tänkande människor brukar skrämma undan folk väldigt fort annars, och bästa sättet att inte visa att man tänker är att...tja...spela korkad.

Dåligt självförtroende.
Jodå, det finns det med. Och det spökar väl på det sättet att hjärnan säger till mig att jag ändå inte är så rolig att umgås med så egentligen finns det ingen egentlig idé för mig att ta kontakt med folk, åka hem till dem, våldsgästa på kaffe osv. För innerst inne vet jag ju att dom ändå inte vill ha mig där!

Så?
Hur ändrar man på detta då?
Hmm.. För det första. Se till att sätta mig i situationer där jag MÅSTE vara social. Släppa guarden lite och våga finnas med i centrum av händelserna så man inte drar sig undan. En process som inte är så lätt, men den kopplas väl ihop med det dåliga självförtroendet. Något som också filas på eftersom jag ju ”vet” att jag är en riktigt trevlig människa. Jag bits inte. Slår inte små barn. Stjäl inte heller lördagsgodiset ifrån dem. Och så sluta vara så kvick på att dra slutsatser om vad folk tycker om mig! Finns bara en person jag behöver göra glad, och det är migsjälv!

Så imorgon börjar jag processen med att bli mer social och återerövra en riktig bekantskapskrets.

Bli inte så jävla förvånad om det är din telefon som ringer och jag frågar om vi ska ta en kopp kaffe!

Börja om igen.

Då ska jag då alltså börja om igen. Efter att ha förlorat den flickvän som jag sent om 
sider insåg att jag ville leva med, men tack vare min obeslutsamhet lyckades tappa bort, 
så ska man då försöka en gång till? För det är ju som så, man är inte riktigt gjord för 
att leva helt ensam. Det är ju trevligt att vakna på morgonen intill någon som bryr sig
 om en och få höra frågan ”-sovit gott?”, eller vända sig om i sängen och ge en trevlig 
morgonpuss (med morgonandedräkt!) eller något ännu bättre! Att kunna ha någon att komma 
hem till, eller som kommer hem till ensjälv, eller ens gemensamma boende och få/ställa 
frågan ”-haft en bra dag?”. Någon att dela vardagliga bekymmer och glädjeämnen med. 
Jag tror inte heller att det är bra att vara ensam/singel för länge. Man hinner ju 
lägga sig till med så många olika olater och ovanor. Man blir van vid att göra saker på 
”sitt” sätt. Allt det är ju små ting som kan orsaka friktion när man väl finner någon ny 
att dela tillvaron med. Så efter sju år som ”singel” så har jag väl mycket i min 
personlighet som ska ”slipas av” och få lite rundade kanter på så att inte den andre 
personen helt går och slår sönder knäna på  mitt personlighetskaffebord.

Hur ska man i hela världen då gå till väga? Att hitta nån? Ständig fråga som säkert ha 
skrivits tusentals spaltmeter om. Klokare människor än jag har väl funderat på det ända 
sedan vi klev upp ur gyttjepölen och började använda våra lungor till luft istället för 
saltvatten. Så jag lämnar det därhän helt och hållet. Jag vet ju om att man bara 
plötsligt en dag ”ramlar över någon” hipp som happ. Men man kan kanske iallafall 
se till att MÖJLIGHETEN att ramla över någon blir lite större. Vad sägs om att raka sig 
på mornarna, vara lite social, gå ut och träffa folk? I mitt yrke möter jag ju tusentals
personer hela tiden men det är svårt att få någon riktig kontakt på några sekunder som 
mötet över kassadisken tar.  Men ibland glimmar man ju till och får ihop nån liten 
trevlig flirt som resulterar i ett telefonummer..ett namn..en hint om att ”jodu, ta du 
kontakt killen så ska jag prata med dig och se om du är nått att ha”. Sådana tillfällen 
är extra kul. Då som man känner sig lite uppskattad för den man är. I mitt fal är det ju 
lite extra svårt eftersom de alla ser en enda stor kroppshydda som klumpigt vaggar fram 
och tillbaka bakom försäljningsdisken. Men en del, ett väldigt litet fåtal, har på något 
sätt en hjärna som är ”i våg” med min egen. Samma frekvens. Samma inställning på apparaten.
Lyssnar på samma konstiga program. 
Är det det som kallas för att ”klicka” med någon kanske? Jag uppfattar det så iallafall. 

Sista ”klicken” skedde för ett litet kort tag sedan. Men jag har fått sätta in mitt 
mentala veto gentemot det. Hon är 20. Nej, jag sätter väl inte åldern i vägen som ett 
hinder, herregud! Har haft långvarit förhållande med kvinna som var mycket äldre än 
migsjälv. Men..20..? Det är så mycket som inte stämmer tack vare ålderskillnaden. 
Min egen erfarenhet är ju så mycket större av livet, och något mer gemensamt måste ju 
finnas? Att hon har en tight liten underbar rumpa att smeka på gör inte min hjärna mätt 
och belåten på det jag söker.  Skulle dessutom känna mig som en ”pappa” hela tiden. 
Snacka om att jag skulle få äta upp det här med 40-årskris ifrån alla runtomkring? 
Oviktigt? Ja, men inte irrelevant iallafall på något vis. Jag känner ju själv att det 
inte skulle fungera. Behöver mer substans. Mer livserfarenhet. Kanske rentav mer 
intellektallitet som stimulerar mig?

Det är med min hjärna som jag behöver finna en matchande partner till. Inte könsdriften 
(påfallande stor trots åldern!)!

Men tillbaka till ålder. Vad ska ”hon” ha för ålder? Ja, det hängde väl då ihop med det 
här med hur intellektuell hon är. Med intellektuell menar jag inte ett högt IQ. 
Hellre EQ. Det är mer spännande? Men lite småsmart, tänkande, funderande och 
ifrågasättande människa. Någon som inte alltid tar allting för givet. En kreativ hjärna 
tack som gärna tänker lite på människor omkring sig och livet i stort. Någon som man kan 
bolla idéer med och få lite feedback. Kanske festat av sig tillräckligt? Jag är ju ingen 
större partymänniska måste ju erkännas. Min sociala kompetens är ju lite si och så 
emellanåt. Så vi knyter åldern till hur mycket livserfarenhet och mognad hon har... 
Vart hamnar vi då? 25? Nånting sånt kanske. Övre gräns? Ja, det tänker jag nog allt 
sätta en på 40-42 nånting. Det var ju det här med Barn. Jag vill ju gärna få till ett 
barn. Och klockan tickar. Obönhörligen. Hela tiden. *  tack tack tick tock tack tack tick tock * 

Utseende? Jatack, det får hon väl gärna ha! Men hur det är mig inte så viktigt. 
Det är sällan/aldrig jag fastnar för en riktigt vacker (i modell-catwalk-meningen av ordet)
 person. Blick. Ögon. Det är viktigt! Enormt viktigt. Det ska visa att det finns 
någonting bakom som är lite levande och att ljuset är tänt. 
Så.. lång..kort..tjock..rund..smal..mager..liten..stor..rödhårig..brunett.. 
*  likgilltigt * 

Personlighet ?
Kan man välja sånt som det är någon slags julklappslista man skriver? 
Skulle väl inte tro det. Den man faller för har väl en personlighet man tycker om helt 
enkelt, så det löser väl sig per automatik skulle jag tro. 

Intressen? Hm.... **  lägger ner pennan och funderar lite **.. 
Det är ju härligt med människor som har ett eget jag. Egna intressen, egen nyfikenhet 
och en vilja att ta sig framåt. Vill väldigt gärna inte ha en person som helt ska gå 
upp i min egen personlighet och bli ”ett och samma”. Jag har ju mina 
intressen, mina saker som jag vill lära mig mer om och massor av saker inom mig som 
jag fortfarande vill utveckla. Så jag hoppas hon kommer vara likadan. 
Klänga på varandra 24/7 skulle driva mig till vansinne. 
Man kan dela mycket i ett förhållande, men inte allt. 
För det tror jag inte heller är riktigt nyttigt utan kanske rentav lite själsdödande? 
Vad skulle hända om ditt eget JAG bara försvinner och ersätts med en mix av dig och 
någon annan?
Avstånd ?
Visst spelar det roll. När jag var yngre tyckte jag inte det var så viktigt, men numera 
får jag väl säga att jag inte riktigt skulle vilja ha någonslags distansförhållande mer 
än inledningsvis. Antigen lyfter jag på rumpan och flyttar ifrån Svenljunga eller så 
flyttar hon hit. Eller kanske det mest aktuella, att man flyttar någonstans tillsammans 
där man skapar något nytt ihop med den andre människan. 

Yrke?
Nä, sånt kan man väl inte lägga med på listan över kriterier? Skulle det spelar någon roll?
 Ja.. Kanske.. Om hon vore Prostituerad eller höll på med människohandel eller narkotika. 
Då får jag nog sätta stopp för det hela. Men gillar kreativa människor som utrycker sig . 
Skrift. Form. Färg. I Trädgården. Med djur. Handfasta personer som likagärna kan greppa 
en spade som att få till nån slags liten dikt. Bondmora eller Artist. 
Sångare eller Grävmaskinist. Lika lika. 
Så jag tar och stryker den här punkten ifrån listan. Låtsas som om ni aldrig läst det!

Sen har vi det här knepiga med hur JAG är funtat i mitt huvud. 
Och det är väl ett inlägg för sig om man skulle vara krass. 
Men orkar bara inte ta ur min hjärna, visa upp den och låta er/mig skärskåda den just nu. 
Dessutom finns det så mycket personligt där som inte alla ska läsa, 
allra minst jagsjälv (!!!) så jag låter det vara tills vidare. 
Behöver nog bli Liiiiite modigare med hur jag funkar innan jag vågar er ta del av det. 
Det gömmer sig mycket roliga ting därinne i hjärnans alla vindlingar. 
Inte minst vad jag skulle behöva finna hos partnern när det gäller sex! 
(( Medveten Cliffhanger för att få framtida läsare!!!)). 

Så med denna lilla listan mentalt sammanställd i hjärnan får jag väl ge mig ut på nån 
slags ”jakt” då? Ska man börja med en liten SIFO undersökning? 
Låta något företag ringa upp, ställa 100 frågor och sedan sammanställa enkäten för 
att hitta rätta partnern? Det verkar ju vara lite populärt med sånt på dejtingsidorna 
iallafall. 

Så....
 - Hej Nummer Ett, vad heter du och var kommer du ifrån???

//Uffen

Onormalt Normalt.

Det känns konstigt ibland. Och just nu är ett sånt tillfälle. Det är då och då som jag märker vad jag missar i tillvaron genom att flänga runt som jag gör överallt och jaga mammons gåvor. Efter någon vecka ute på vägarna så kände jag helt plötsligt att jag var tvungen att ta en liten ”brejk” ifrån tillvaron.

När man är ute och rullar runt som knalle så finns det några saker som är ”konstanter” i tillvaron. Ett är att alla alltid pratar om pengar och försäljning, vilka varor dom skaffat, vad som säljer, vad som går bäst, vad som är ute, nästa ”stora grej” och hur man ska göra för att få in så mycket pengar som möjligt ifrån kunderna.
Det andra är att alla alltid klagar. Samma snack hela tiden om att det är dåliga tider, försäljningen sjunker, det går dåligt, att dom ska sluta (vilket dom sagt sista 5 åren).
Det tredje är ”ytligheten”.
Man kommer aldrig nära någon. Man är kollegor , affärskamrater. Bekanta. Men man är inte ”vän” med någon av dem man rullar runt Sverige med.

Med allt kaos som jag haft i min hjärna sista perioden fick jag igår nog.
Jag hoppar av.
Jag slutar.
Jag ger upp.
In med handduken, låt domaren slå i gong-gong och flickan med rond-lapparna klä på sig och gå hem.

Det finns några personer som jag kallar vänner. Visst är dom få, och jag är väl kanske lite svår att vara vän med. Vänner är sådana man inte pratar med på ett halvår och sedan vips, dumpar sin överlastade hjärna på i en och samma hög med full tillförsikt om att dom inte anser en vara komplett idiot eller fullständigt galen. Finns två i Linköping.
Åkte dit.
Utan att passera gå.
Trots att jag var många långa timmars bilkörning ifrån dem.
Det behövdes en liten andningspaus, nått som bryter monotonin. Och det får jag här. Det är en idyll. Vackert hus, vackra människor överallt, snälla leenden, folk som inte dömer en eller lägger vikt vid hur man ser ut och är. Sådana personer som verkligen vill veta hur man har det när dem frågar ”hur mås det idag?”. Dom har folk hemma redan, men man är ändå välkommen. Landat mitt i något som är lite av en kulturchock. Omvälvande. Känner att jag inte riktigt passar in än. Inte samma våglängd på hjärnan ännu som de andra lever i. Här är ett gäng Systrar, 2 barn, 2 karlar (och så jag). Den ena sitter med äldsta dottern vid husväggen och berättar historier och läser ICA kuriren. De andra pysslar inomhus med sitt och jag sitter med arslet placerat i en trädgårdsoffa, hör fågelkvitter, vägtrafikbrus och ett flygplan långt över mitt huvud. Det enda jag känner är att jag andas och ”är”. Landar sakta sakta sakta i migsjälv. Nångång i afton kanske jag är en helt normal person med fungerande intellekt. Fast..hur det går med den saken får vi väl se.

Här är normalt.
Så som folk lever i största allmänhet. Familjeliv, lite semesterliv och samhörighet. Sommar. Visst är det såhär man ska ha det, intalar jag migsjälv och längtar ”dit” något fruktansvärt. Bort ifrån åkandet, rännandet, jagandet och hetsen. 200Kmh som jag lever vår-höst spenderas i koma under vinterhalvåret utan någon som helst ork eller vilja att dela migsjälv med någon annan. Isolerar mig. Att som här halvera sin stress på 5 minuter gör att jag kanske orkar vara med i ekorrhjulet ett litet tag till. Några dagar här kommer vara som att ladda de känslomässiga batterierna igen och få återhämta sig. Kanske orkar jag med en stund igen efteråt. Känner mig redan lyckligare. Lite gladare inombords. Snart sitter det ett leende i ansiktet av rent välbehag över att få vara med här!
Gud va skönt det är att ha det såhär , för mig, onormalt normalt!

// En snart trevligare, snällare, rarare och mänskligare Uffen.

På kvällarna är det värst.

Det är alltid då allting kommer krypande. Det smyger sig på en sakta och försiktigt, precis som om det inte vill nått ont alls. Visslandes spankulerar det fram längsmed en mental gata som är placerad mitt i hjärnan. Det ser sig omkring med ögon som inte riktigt visar dess sanna intentioner. Letar. Söker. Väntar på plats och tillfälle för att kunna slå till med största möjliga kraft.
- Tankarna!

Dom som ständigt finns där, levandes i bakgrundsbruset av dagtiden som passerat och som först när kvällen kommer gör sig hörd över kakafonin som är ”livet”.

Har alltid varit mycket av en tänkande människa. De flesta har väl aldrig sett den sidan av en utan är ganska så bekvämt nöjda med att känna den vanligtvis glada, trevliga och ganska sociala personen ”Uffen”. Det är också den som som är enklast att visa upp för alla. I mina funderingar har jag väl kommit fram till att det faktiskt är likadant för alla andra. Finns det någon av oss som visar den vi egentligen är fullt ut för andra? För ens sin partner? Eller går alla verkligen omkring kissnödiga som fan med rädsla för att alla ska upptäcka att man bara är en rädd liten skit innerst inne? Jag tror det. På ett eller annat sätt så är vi alla ganska så ensamma. Även om man delar sitt liv med en annan människa så är ens innersta tankar de som man alltid har för sigsjälv. Man föds ensam. Man dör ensam. Ja, alltså på det sättet att man ÄR ”sitt eget jag” med sigsjälv innesluten i sin egen hjärna. Har ni hört något flummigare nån gång? Riskerar att låta psuedointellektuell, inte meningen.

Iallafall.
Tankarna. *letar efter en röd tråd att hålla fast vid. *
Tankarna inefattar all ifrån tvivel över att man tar rätt beslut, ältande över saker man gjort fel (jofan, ja e ju inte perfekt och fuckar upp saker och ting med jämna och ojämna mellanrum!). Tankar om ”OM” är nog de värsta. Tänk OM. Ifall att OM. OM jag hade gjort. OM jag hade agerat på något annat sätt. OM jag hade tagit ett annat beslut. Och så vet man så himla väl att det ändå inte går att göra något åt ifall man valde fel? Samtidigt är jag inte en sån person som ofta brukar ångra saker jag gjort. Ångrar mer isåfall saker jag inte gjorde/gjort.

Så planen för tillfället är iallafall att sluta upp med att tänka så himla mycket. Man ska GÖRA istället. Så en mental röd tråd sitter knuten runt lillfingret för att påminna en om att när man står i tvivel och tveksamhet inför något nytt så ska man bara kasta sig ut i det med all energi man har. Det är ju lika så bra? Vad har man att förlora på det? Troligtvis absolut ingenting alls, utan mer då allt att vinna. Friskt vågat, hälften vunnet? Nej, friskt vågat ALLTING vunnet.

Nog skrivet för denna aftonen. Dags att lägga ner huvudet på kudden och hoppas att man somnar innan tankarna sätter igång och håller en vaken hela natten igen. Imorgon ska jag GÖRA saker. Det är iallafall ett av de ting som står på min ”bucket list”. GÖR saker. Tänk inte på dem. Bara gör dem. Livet blir så mycket roligare då. Iallafall mitt liv! För det är ju till mig själv jag skriver detta.
Sätt fart Uffen. Buss på´t, annars passerar det bara förbi!

Dags att vända blad.

Alla runtom mig vet att jag jobbar som knalle. Jag kuskar alltså land och rike runt under veckorna och säljer allt från godis till raggarprylar till leksaker, allt beroende på säsong och vad jag har tillfälle att få tag på som kan vara lukrativt. Under 7-8 års tid har jag besökt platser ifrån Trelleborg i sydligaste Skåne upp till Åsele i Norrland. Har hela tiden älskat att ränna runt och träffa nytt folk. Det är ett jättesocialt arbete med kundkontakt hela tiden och passat mig som handen i handsken! Dessutom har man förtjänat ett bra leverne vilket inte varit fy skam. Men precis allting här i livet har flera sidor med både för och nackdelar. Och det börjar väl komma ikapp mig med nackdelarna. En arbetsvecka kan gestalta sig ungefär såhär :
Eftersom man jobbar under helgerna för det mesta så är måndag och tisdagen ens riktiga ”lediga” dagar. Det är då jag gör allting som ni andra gör på helgerna, med undantag att jag inte kan besöka någon bekant för en trevlig grillkväll eller pubrunda då alla andra vanliga människor runtomkring mig arbetar just de dagarna. På onsdagar brukar jag förbereda arbetet, det är då jag åker runt och hämtar varor, besöker leverantörer, ringer telefonsamtal, letar nya produkter, packar om i bilen så allting ligger iordning, hänger upp nya artiklar så dom blir snyggt presenterade och allt sånt som hör till. Sedan är det dags att plocka in i husvagnen, smutstvätt ut, rena kläder in, sopa golvet, byta sängkläder och lite annat smått som brukar behöva göras.

Vid femtiden på en Torsdagseftermiddag står bilen packad och klar med det varor man ska lura på..öh..vägleda någon att handla. Klappar om hunden som får vara kvar hemma hos min Mor, sätter mig i bilen och åker. Vid något tillfälle räknade jag ut att jag brukar ha i snitt 17 mil till varje marknad, enkel resa. Så vid sju, halv åtta på aftnarna försöker jag planera in så jag är framme på den ort jag ska vara. Letar upp min tilldelade försäljningsplats och sätter upp all marknadställning som behövs. Vid nio så kryper man in i husvagnen, småsurfar lite, tittar en film och dyker ner i sängen.

När marknadsdagen gryr så kliver jag upp 4-5 timmar före marknaden beräknas börja. Så kommer kunderna runt 10 kliver man upp fem. Kaffebryggaren som är min bäste vän puttrar fram den dryck som gör livet värt att leva och jag försöker få ögonlocken att stanna i öppen position. Ett normalt stånd tar mig ungefär 4 timmar att få upp (hur lät det?). Det är nästan lite terapueftiskt att få gå och lulla omkring bakom sin försäljningsplats och fixa och dona, fast de tunga lyften kunde jag ju varit förutan det ska erkännas. Värst är den sabla Gastuben med Helium till mina ballonger som väger 72 kilo. Ingen trevlig historia att släpa runt på. Sedan börjar folk trilla in lite smått. Man står och väntar på att handeln ska börja och att första kunden ska ”spräcka nollan”, dvs. göra första köpet. Man står sedan och säljer fram tills kanske...4 snåret.. Och sen ska allting packas. Av någon anledning går det alltid snabbare att få ihop sakerna än att få upp dem. För mig brukar det ta kanske 2 timmar att få ner allting. Så totalt brukar en arbetsdag bli mellan 12-14 timmar.

Därefter är det dags att köra hem, alternativt till nästa marknad och då göra om proceduren igen.

I alla år har jag tyckt att det är det absolut roligaste som finns. Men helt plötsligt upptäcker man att man inte har en enda vän kvar runtom sig. Det som finns kvar är bekanta och bekantskaper, framförallt ibland andra knallar som lever enligt samma konstiga schema. Så när det tillslut återstår bara en eller två personer i ens liv som man dagligen har kontakt med (i mitt fall konstigt nog mitt X och min Mor) så börjar man fundera på om det är ”värt det”. Jag känner att jag gärna nog skulle återuppta ett mer normalt yrke där jag hade någon ledig helg då och då så att man kunde få vara med om mer normala saker. Födelsedagsfester, partyn, folk som gifter sig, dop, fisketurer, söndagspromenader, filmkvällar med grabbarna...

Så nu är det bestämt.
Jag lämnar ”Knallekåren” framöver och blir mer eller mindre en Svensson igen. Det beror bara på när, om och hur jag lyckas hitta en vanlig sysselsättning. Ett tiotal evenemang/marknader/festivaler/bilträffar kommer jag alltid att hålla kvar vid och besöka år efter år. Det är mina små smultronställen som jag inte vill släppa! Inte av ekonomiska skäl utan mer kanske för att de är så trevliga och speciella att vara med på. Kanske hittar jag inte något vanligt arbete utan det kan likagärna bli att jag öppnar en affär eller något i den stilen. Allt hänger på hur saker och ting utvecklar sig. Är öppen för alla möjligheter. Hade gärna velat fortsätta vara ”själv” i den meningen att jag fortsätter som egenföretagare fullt ut. För det är ju som så att när man väl vant sig att bestämma helt över sigsjälv så känner jag att det är jättesvårt att återgå till att vara ”löneslav” under någon annans piska och lyda order!* ler * Men det vore kul att ordna upp sitt liv så att telefonen åter börjar ringa på fredagarna och någon bjuder in en på kaffe eller frågar om man vill hänga med ut på någonting.

Nä..dags att gå ut ur husvagnen och öppna upp Ståndet då! För jag måste säga att inget går upp mot den kick man får utav en bra försäljningsdag med glada människor, pengar i kassan, skratt och leenden, småflirtande med kvinnliga kunder, snabba (och oftast dåliga) små skämt, festlig atmosfär och känslan av folkfest som stora marknader kan ge såhär under sommaren. Det är en känsla som jag INTE vill vara utan! Så nu återstår bara frågan... - Vad ska jag bli när jag blir stor?
Vad det än blir ska det ingå ett mer normalt socialt liv!

Ta chanser & Vara fet i Sverige.

Två små saker jag funderat på. Tar dem en i taget i samma inlägg.

Har väntat några dagar med att lägga ut detta. Det är nog det mest ”aktuella” som jag skrivit och som står närmast känslomässigt i händelseförloppen som är ”mitt liv”. Iallafall.....

Något som jag varit väldigt dålig på genom i stort sett hela mitt liv, det är att ta chanser. Oavsett vad det än gäller har jag väl ofta varit lite feg, efterbetänksam och tillbakadragen/tillbakahållen (av migsjälv) när det gäller förmågan att kasta mig in i något nytt. En del kanske skulle säga att man är en ”följare” och inte en ”ledare” när nya projekt dyker upp. Ändå är jag duktig och framåt på att ta initativ! Det hävdar jag bestämt och envist. Men ibland blir det lite mycket prat och lite för lite verkstad. Men med den timpengen verkstäder tar ut så borde jag varit förmögen? Något som inte min plånbok lider nämnvärt av faktiskt! Men mest får jag väl lov att erkänna för migsjälv att mina tillkortakommanden när det gäller att ta chanser ligger på det personliga planet.

Det är den 14 Juli nu när jag filar det sista på detta och jag har sista veckorna verkligen funderat och rannsakat migsjälv över vem jag är och vad jag vill. Är det så ”illa” att jag är i en 40-års kris iallafall? Gud hjälpe mig! Men någonstans tror jag på att man faktiskt måste stanna till och tänka igenom rejält vad man håller på med, vilken inriktning man ska ta och planera upp sin målsättning och göra nya små ”stolpar” i det mentala anteckningsblocket att satsa längsmed/utefter. Annars kommer man aldrig någonvart. Jag är mycket väl medveten om att ifall man inte lär sig att ta de chanser man får, utan tvekar och håller sig tillbaka, kan det sluta med att man blir en gammal bitter gubbe som bara sitter och grämer sig och tänker på ”vad skulle hänt den gången om jag...”.

Och just nu sitter jag och ÄR bitter. Och funderar. - Vad skulle hänt om jag hade vågat...
Vågat berätta.
Vågat ta steget.
Vågat lämna ut migsjälv i ett osäkert läge och lämna min framtid i någon annans händer.
Vågat lita på att..
Vågat släppa taget..
Vågat lyssna på ett viskande hjärta istället för en skrikande hjärna.

Bitterhet är en besk, illasmakande medicin att ta, även om man lägger socker i botten på skeden. Det ger mest bara en sämre eftersmak av sötsliskighet som inte direkt känns fräsch eller trevlig.

Jag hade tillfället att skapa mig ett nytt liv. Ny ort. Ny levnadskamrat. Nytt sätt att leva på. Ny miljö & omgivningar, och med alla nya tillfällen för förbättring för sigsjälv och sitt liv man kan tänka sig som följer med en sådan förändring.
Skälen till att jag inte tog denna chansen?

1. Problem med att tycka om sigsjälv.
När man är i en situation då man finner sigsjälv ”icke-värd” att tyckas om, vilka skäl det än nu kan vara, så har jag nu lärt mig att man stöter bort andra människor då man inte finner sigsjälv ”god nog”. Och det är ju ett himla ”skitsnack”. Klart att man är god nog? Baraför man själv inte tycker det så låter er ALDRIG hindras av er! Tänk på att det är DEN ANDRE personen som till syvende och sist ska ta det beslutet. Är ju dom som ska tycka om dig! Så även om DU inte gör det, så kan en annan människa göra det ändå. Om inte annat, chanserna att du ska börja gilla digsjälv är mycket mycket större när du har någon som tycker om DIG. Nån slags..positivt ekorrhjul alltså! Positiv feedback föder positiva känslor. Att bli sedd och bekräftad måste väl ge en de mest grundläggande ”må bra” känslor man kan tänka sig?
Så ”nästa gång” (i förhoppning om att man får en chans någon mer gång i livet med någon som tycker om en), så ska guarden släppas ner! Mentala spärrarna ska bakbindas och hållas undan.

2... Lära mig att INTE ta beslut för andras räkning! Med piska i högsta hugg över min egen rygg, redo att dra till behöver jag lära mig att aldrig tro mig veta vad som är bäst för andra! Och det är något som borde appliceras på precis allting som sker runtom mig. Jag lyckades med det enorma konstycket att förhöja mig själv på en pedistal där jag ”visste bäst” om hur saker skulle vara och bli, utan att ens betänka att ANDRA personer SJÄLVA ska ta sina beslut. Som i mitt exempel.. Jag hade nu chansen att skaffa mig ett liv ihop med en tjej. Och det kändes minst sagt spännande och ”nytt”. Jag hade ju ändå varit singel de sista sju åren. Tyvärr hamnade jag mitt i en situation där jag lät min ekonomi, eller den tillfälliga bristen av en (!) styra helt och hållet. Jag kände att om jag inte kunde tillföra någonting alls eller ens stå för min egen del av vad ett gemensamt liv skulle ha kostat så är det ju absolut inte någon idé att försöka. Självklart HADE det fungerat. Man hade ju fått anpassa sig helt och hållet utefter de förutsättningarna man har? Inte värre än så alls!
Och så med punkt 1 i beaktande så var jag ju naturligtvis ännu sämre kandidat som levnadspartner till den kvinnan jag då umgicks med. Min logik, som alltid varit ofelbar (yeah..right..visst..nåväl hörrödudu...) sade då åt mig att jag skulle fjärma mig ifrån denna människan på alla sätt och vis. Slutade ringa, slutade sms:a, slutade ta kontakt, svarade knappt när hon ringde. Allt för att jag skulle ”driva bort” ifrån henne så mycket som möjligt. Jag hade ju bestämt mig att jag inte var rätt karl. Och då fick jag ju istället se till att jag ”försvann” så fort som möjligt och istället kunde ”puscha” henne lite till att hitta en ny kille som var mycket bättre lämpad! För jag hade bestämt att ”den som man älskar, den släpper man fri..alltid”. Jo, det är ju en bra teori. Men man kanske skulle låta den människan få veta att man faktiskt älskar dem?
Så lär er detta : Bestäm ALDRIG över någon annan, ÅT någon annan. Det är alltid DERAS beslut.

3, ). Negativitet & Pessimism. Iväg med dem. Bort med dom. Radera ifrån ditt eget inre om du kan och har möjlighet. Hur man bär sig åt vet jag inte. Men är tämligen säker på att ens egen negativa inställning till hur saker kan bli påverkar djupt hur vi ställer oss i relation till andra människor överlag. Att mentalt ta ut problem över någonting i förskott hjälper ju inte till något? Eller hur! Varför ska det då vara så svårt att låta bli att göra det. Är det mänskligt, eller bara jag, som mest hela tiden ser ”eventuella” hinder för någonting som största ursäkten att låta bli det ifrån början? Inte mycket skulle bli gjort isåfall, det inser jag ju tillslut. Tror ju inte Leornado DaVinci skulle skissat på en helikopter om han redan ifrån början tänkte att ”-skiten kommer ändå inte flyga” ?

Så mina tre små råd till migsjälv (och de som ev. Läser detta svammel) är :

Tyck om er själva, besluta inte saker åt andra och var inte så jävla negativ till allting!!

Så nu ska jag alltså börja Chansa på saker och ting. Och fungerar dom inte kan jag alltid iallafall efteråt säga att jag åtminstone provade. Och jag tänker applicera det på det mesta. Allt ifrån hur jag jobbar till livet i övrigt! Första chansen jag nu ska ta är att köpa en Trisslott, och INTE tänka att ”man vinner inget ändå”. För om jag aldrig deltar i livets lotterier kommer jag fasiken inte heller dra in några storvinster!

Att vara fet i Sverige....
...är nog exakt samma sak som att vara fet överallt i hela världen. Första saken man kan säga om det är ju att man faktiskt står ut i mängden. Man syns. Man är annorlunda. Man är inte i samma mall som alla andra. På något sätt ger detta automatiskt tydligen alla andra rätt och rättighet att få bete sig lite hur som helst och glo på en hur mycket man vill. Och framförallt, SÄGA vad man vill. Jag slutar sällan förvånas över den brist på muntligt filter en del människor verkar ha. Lika mycket förvånas jag över hur en del människor kan agera? Jag har varit med om, och fått förtäljt för mig från helt okända personer att jag tex. ”inte skulle ha lov att få visa mig ute”, ”fan så lat du måste vara fetjävel”, ”Snurra ett varv är du snäll, jag har aldrig sett någon så fet”, ”hur dum är du som går och blir så fet”... Osv. Nån gång har jag faktiskt blivit spottad på!

Annat exempel? En person som i mataffären gick fram till mig, tittade i min matkorg och högt sa ”-jag måste se vad i hela friden du stoppar i dig för att bli så stor”.. Efter det har jag inte gått in en enda gång på ICA hemma i Svenljunga, för jag utsätter mig inte för nått sånt igen, för det sved riktigt illa i själen. SÅ hårdhudad är jag inte!

Kan ju vara glad över att jag inte är speciellt våldsbenägen och snar till handgripligheter för annars hade jag väl fått sitta inne och glo ut genom fönstret på Hall. Men måste erkänna att jag ibland varit riktigt nära att förgripa mig kroppsligen på en del människor. Värsta tillfället var nog när en Pappa i 30-årsåldern drog med sig sin lilla son, kanske...5 år..fram till mitt försäljningstånd, pekade på mig och sa till ungen med en ”teaterviskning” ”-Titta där, såndär blir du om du köper dom där jävla godisremmarna, vill du det?”
Den gången räckte jag mig efter en lös ställningsdel som jag hade liggandes på marken, tog ett ”baseball-grepp” och började markera en lång ”swing”, tittade på Killen och sa ”-det vore en välgärning för Ungen att slippa ha en Pappa som du, och jag ordnar det på fem minuter om du inte försvinner härifrån!!” Det var väl en födjävla tur att jag var för fet för att hoppa över disken och gå på killen! Jag tyckte mig redan sjunkit tillräckligt lågt ner med att säga något sånt till att börja med överhuvudtaget. Tyckte synd om barnet. Både att höra något sånt ifrån sin Pappa men oxå att se mig hota med våld. Skäms över det än idag, vilket gör att jag hoppas tro mig vara en lite mindre dålig människa än Pappan till barnet iallafall, för han tror jag inte skäms ett dugg. Det var han nog inte kapabel till.

Så är det att vara fet i Sverige. Så om ni tycker jag är stingslig nån gång, på dåligt humör och ”off”, kan det enkelt bero på att någon sagt, gjort, gett en blick eller smygande kommentar.. För sånt händer flera gånger dagen, och nöter sakta sakta ner mitt humör. Så skulle ni någon dag ute på någon marknad se mig komma travande med en ställningsdel i handen och svart blick, snälla, ge mig en dumlekola, tala snällt till mig och bind fast mig vid ett trä så jag inte gör något dumt!

Tack på förhand, Eder Fete Vän Uffen.

Fat Man Thinks Slim!

((Underrubrik : Varför jag kom fram till att Gastric ByPass 
är enda vägen ut))((Eller om ni så vill :En liten kort sak om vikten 
av vikt.)) Vikten av vikt skulle förresten för en 4-5 år sedan blivit en bok. 
En bok om viktnedgången jag gjorde. Det kan man inte tro när man ser på 
mig idag väl? En del vet, dom som kommer ifrån samma ort som jag, att 
jag faktiskt hade en spalt i lokaltidningen där jag skrev om 
träning, matlagning, kostråd.... How´s that for irony?? Mer om det lite 
senare längre ner.
 Ni anar väl att det kommer bli ett ”sånt” inlägg, flera löpmeter långt 
och helt utan någon egentlig röd tråd?

Det hela handlar iallafall om varför jag begärt remiss för att snabbt 
komma in och göra en Gastric Bypass operation. Alltså snörpa ihop magsäcken 
och plocka bort lite av tarmarna.
Drastiskt? Kan man inte banta på vanligt sätt? Feta människor är bara lata 
så du kan säkert motionera dig smal om du vill! Ja, ni kanske tänker så och 
funderar i de banorna, men resonemanget till varför jag bestämt mig kanske 
kan få er att förstå. Eller..er? Jag skriver ju detta för att jag själv ska 
komma ihåg resonemangen och tankarna som ledde fram till beslutet. 
Nå, jag ska ta hela historian ifrån början. Mest för att jag själv 
vill komma ihåg den och se ifall det finns nånting att lära sig annat 
än att ”shit happens”? Eller vill ni ha den tvärtom? Okej okej...
*värjer sig med händerna* Jag ska ta den i den kortaste 
upplaga jag kan få ihop den till.

För ett antal år sen  så fick jag hjärtflimmer. Tror läkaren kallade det för 
förmaksflimmer. Det kändes ungefär som när hjärtat ”hoppar/missar” ett slag om ni upplevt 
det någon gång? Men skillnaden var att detta var helt konternuerligt, det slutade inte. 
Jag bodde då för tillfället i en lägenhet i Svenljunga efter att ha separerat ifrån min 
dåvarande flickvän sedan några år tillbaka. Det var väl lite halvtungt och tråkigt men 
vi gick isär som bästa kompisar och hade fortfarande en riktigt bra relation. 
På många sätt mycket bättre än vad den var när vi bodde ihop. 
Är det inte konstigt att det kan vara så ibland? Det var en varm sommardag det hände, jag 
hade suttit vid datorn (var ska inte sleven vara om än i grytan) och glott på någon av 
nätets otaliga alla dejtingsiter. Tänkte att jag skulle försöka mig på att hitta någon 
ny person att få krama på kvällarna och att nätet då skulle vara frälsningen. 
Efter ett tag kände jag mig halvslö och tänkte ta mig en tupplur. 
Det var ändå semester och det fanns inte så mycket att göra denna dagen så samvetet sa 
inte emot mig när sängen lockande slog sina blickar mot mig. 

Precis när jag reste mig ifrån kontorstolen så kände jag hur det ”högg” till i bröstet. 
Kadunk...kadunk...kadunkkadunk..kaddunkkadunkk...  - Öh, va? Vad i helvete är det här? 
Det kändes ingen smärta så jag förstod inte riktigt vad det var som hände. 
På något sätt trodde jag att det var kanske nån slags trött/stress relaterad historia, 
så jag la mig ovanpå sängen och blundade och väntade på att det skulle gå över. 
Det gjorde ju faktiskt inte det så efter en kvart tänkte jag att 
”-Näeh, de här e ju fel...får nog åka upp till föräldrarna o fråga om dom inte kan köra 
in mig till Lasarettet iallafall”. När blodet inte pumpas fram som det ska så blir man 
väldigt kvickt extremt trött. Man vill bara sova. Lägga sig ner och blunda och få sova 
riktigt härligt länge. Så att ta sig ut till bilen som stod parkerad femtio meter bort 
tog mig närapå en kvart. Jag fick stanna flera gånger, andas långsamt och försöka hålla 
mig riktigt lugn. Såg nästan hur jag framför mig skulle trilla ihop och bli liggande på 
asfalten. De konstigaste tankar for genom huvudet i stil med ”stackars ambulanspersonal, 
hur ska dom orka flytta på mig som är så fet?” och ”undrar om dom gör gravkistor i min 
storlek eller om morsan och farsan kommer få betala hutlöst mycket för att snickra en 
specialkista?” och ”jag kan ju inte dö nu när jag är så fet, för dom kan ju inte ha 
en vanlig begravning då dom behöver gaffeltryck att flytta runt mig”. 

När jag väl satte mig i bilen och körde den korta sträckan till mina föräldrars hus så 
började jag se hela händelseförloppet utifrån på något vis. Pulsen hoppade irrationellt,
 när jag såg ner på mitt bröst så kunde jag se hur hjärtat inte slog i takt utan hur 
bröstet ”tick-e-tock-tack-tickade” precis lite som det ville. Första saken jag skulle 
göra var ju såklart att ringa in till Skene Lasarett och fråga (sjukvårdsupplysningen) 
ifall jag kunde göra något själv? Typ dricka thé med örter i, ta två alvedon spola 
toaletten och sticka tops i öronen. Vad som helst. För jag ville verkligen inte in till 
något sjukhus. Värsta jag vet är sjukhus. Livrädd för dem. Man är ju sjuk om man är där!
Eller ska föda barn. Och jag var verkligen inte gravid. Iallafall inte vad jag visste om?
Jag förklarade för mannen i telefonen hur det kändes och hur jag upplevde det och han var 
ganska promt stenhård på att ”- du måste komma hit så ska vi ta ett par prover”. 
Jaja, kände jag och satte mig i bilen igen (!) för att köra de 4 milen till Sjukhuset.
 Min mor åkte med mig. Mest tror jag för att se till att jag inte somnade mitt i 
bilkörningen och for av vägen, för jag var så matt och trött. När vi hade parkerat 
och släpat in mig innanför akutenmotagningens dörrar satte jag mig ner på en stol. 
Helt slut. Andfådd. Trött. Sliten. Och det hade börjat kännas riktigt jobbigt. 
Jag tog mig för bröstet, sträckte på ryggen och tog ett djupt andetag. Precis i samma 
ögonblick öppnade en kvinnlig Sjuksköterska glasluckan i receptionen och frågade 
– Hur mår du?? I det ögonblicket kom första panikänslorna av dödsångest då jag var 
tvungen att svara ”-jag vill ju inte springa maraton idag!”. Dödsångest är en djupt 
gående känsla  som är väldigt svår att beskriva. Man är så utelämnad, liten och får en 
totalt överväldigande sugande magkänsla om att man är helt ensam i världen och att det 
nu är över med allting. Den mixas med känslor om att ”fan, nu får jag inte vara med 
längre och se vad som händer imorgon”. Konstigt? Ja faktiskt. Men nyfikenheten över 
morgondagen blir enorm. Längtan efter ”bara en dag till..snälla..” ramlar över en så att 
den nästan förlamar dig helt och hållet. Det är ett stort svart hål intill vars rand du 
står och balanserar och inte riktigt vet om du kommer trilla i eller inte.
In på en sal kom jag blixtfort. 3 Sköterskor, 1 läkare och mer kablar och mojänger 
kopplades på mig än vad ett modernt tevespel använder (allting är ju ändå trådlöst 
nuförtiden!). Efter lite blipp-blipp spottade EKG apparaten ut en lång remsa och läkaren 
rusade iväg för att konsultera med ytterligare en person. Blodprov togs och jag tyckte 
dom tog så många rör så att jag skulle bli dränerad! Tack och lov tryckte dom kvickt i 
mig ett helt gäng Stesolid (Vill inte riktigt berätta var dom tryckte in dom någonstans, 
men ni kan ju gissa!) för att få ner mig på en något lugnare nivå än ”superstressad”. 
Och kvickt hjälpte dem! Snart var jag i ett behagligt tillstånd där jag egentligen inte 
brydde mig så mycket över någonting. Jag började faktiskt fundera på vad som skulle stå 
på min gravsten. Jag och en väninna hade pratat om det här med liv och död och kommit 
fram till att ”Allt man får i Slutet är en Sten”. Och då tänkte jag att det skulle stå 
”Han fick sin Sten tillslut”. 

Läkaren kom in och tittade på mig och sa kort och konsist : Du ska få lite medicin som 
ordnar upp hjärtat sedan bantar du 50 kilo och så kommer faktiskt allting att fixa sig. 
- Denna gång! Hans tillägg av ”-Denna gång” genljöd i hjärnan. Jag fick en chans till 
tydligen? Skulle inte vara 35 och ett vrak då iallafall. Gott mos! Jag rullades iväg 
upp till en intensivsal och fick tre sprutor av vätskedrivande medel och betablockerare 
som skulle lugna hjärtat. Tre minuter senare hade jag normal rytm igen och livet kändes 
fint på alla sätt och vis. En sköterska gav mig ett bäcken i plast (snålt att dom inte 
är i porslin längre..inte samma klassiga känsla ju!) och sa åt mig att 
– Nu går du på toa och när du kissat denna full så säger du till så ska vi mäta mängden 
vätska du får ut. Jag greppa bäckenet och konstatera att det hade en schysst 
”greppkänsla”. Hade varit perfekt som gigantiskt grogg-glas på mingelpartyn! 
Gick ut på toaletten och fyllde upp det hela på mindre än några sekunder.

Ni som sett filmen ”Dum Dummare” med Jim Carrey kanske minns scenen där han kissar i en 
flaska och inte vill ”bryta av strålen” eftersom det sviiiider så. TÄNK hur jävligt det 
var för mig när njurarna arbetade övertid med alla celler inkallade på Jourtjänst för 
gigantisk utrensning! - KAN JAG FÅ ETT BÄCKEN TILL?
- Va? Hörde jag sköterskan säga utanför dörren..redan?..
- JA...det är ju FULLT!!
Så jag fick vända mig om medans jag grimanscherande bröt av det hela, ut med handen 
utanför dörren, bytte bäcken och fortsatte Kiiiiiiissa.... Så underbart skönt! 
Vilken lättnad. Så gott. Så mysigt. Att få kissa lite. Men..men..fan..den blir ju full 
den oxå?
- JAG BEHÖVER EN TILL?!!
- Nä, det kan du väl inte mena?
- Jag är lika jävla allvarlig som en massiv hjärtattack, vrålade jag tillbaka.  
Kan ju tycka att det var ett ordval som var ganska ”lustigt” med tanke på sammanhanget. 
Efter ytterligare tio sekunder och ett kvickt byte av bäcken (jag bytte lika fort som 
dom byter däck på Formula 1) så hoppades jag nu på att det skulle lugna ner sig lite 
med Niagarafallet. Inte en chans!! Ånyo fick jag hojta till men denna gången svarade 
hon att ”det räcker nu, kissa du i toastolen”. Och jag lovar. Jag kissade! En del karlar 
skryter ibland med att dom kan skriva sitt namn i snön när dom kissar ute på vintern. 
Jag tror faktiskt att jag skulle kunnat skriva hela min hemadress, födelsedatum och 
eventuellt även vilken bil jag hade för tillfället! Det visade sig att hela kroppen 
samlat på sig vätska under en period och den gjorde att blodet blev alldeles för tungt 
för hjärtat att pumpa runt. Så tillslut hade det blivit läge för flimmer. Senare skulle 
det visa sig också att jag tydligen har fler nervbanor som går ifrån hjärnan till 
hjärtat och som kan ställa till det då och då. Det är tydligen något som går i släkten 
då min farbror fått sina bortopererade och ersatta med en Pacemaker. 

Jag sov som en stock den kvällen på sjukhuset. Helt och hållet utanför all rim och reson. 
Jag var som bortblåst. Men ändå blev jag väckt mitt i natten av ett djävla liv runtomkring
 mig. - Hallå! Hallå!!! Hur mår du?? Är du okej? Hur känner du dig? - Ja, vafan tror ni.. 
Tre personer som rycker i mig när jag sover?? Jag var riktigt förbannad över att ha 
blivit väckt. Men tydligen hade jag snurrat runt en del i sömnen och lyckats slita 
loss en sladd till hjärtmonitorn som var påkopplad så enligt deras larmsystem hade jag 
fått hjärtstopp helt plötsligt och höll på att dö. Så efteråt var jag ganska tacksam ändå 
att dom hade rusat in och skakat i mig. Jag menar.. tänk om jag hade vaknat på morgonen 
och varit död? Lång näsa på mig efter allt jag hade gått igenom!

Och så började jag då att gå ner i vikt. Och fort skulle det gå hade jag bestämt mig för. 
Riktigt fort. Hur går man då ner i vikt rejält snabbt? I mitt fall så kom jag på den 
brillianata idén att ”ingen mat och mycket träning” var en bra kombination. Så med 
egenutvecklad , fastän någon snedvriden logik, så slutade jag äta. Eller.. Jag åt.. 
Men såg till att inte någon mat blev kvar. Jag körde helt enkelt med att kräkas efter 
varje måltid/mellanål. 8 Ggr om dagen under ett års tid. Kan ju säga att det inte är 
något bra sätt! Jag utvecklade bulimi lika fort som en blondin får av sig kläderna på ett
 nakenbad. Kunde helt enkelt inte hejda det. En djup rotad ångest tog över mitt eget jag 
och fick mig att slaviskt besöka toaletten efter varje måltid. Och jag gömde det väl. 
För alla. Jag gjorde matlistor, handlade nyttig mat, odlade egna grönsaker (!!), låtsades 
läsa mängder med böcker och artiklar om kosthållning. Jag lärde mig alltså en hel del 
vettigt under tiden, något som jag verkligen fick nytta av då STT, Svenljunga Tranemo 
Tidning ville att jag skulle skriva lite artiklar då och då i nån slags spalt om vikt, 
kost och hälsa. Vid det laget hade ”lögnen om min egen bantningslycka” tagit sig enorma 
proportioner. GT/Expressen hade snokat rätt på mig och att jag lyckades gå ner i vikt så 
snabbt och gjorde ett helsida om mig. Radion ringde och intervjuade mig utförligt. 
Vänner och bekanta gratulerade mig ständigt. Och på något sätt fick jag då bekräftat 
för mig att ”wow..jag är ju riktigt lyckad jag!”. Baserat på en lögn visserligen eftersom 
jag hela tiden hade fullt upp med att dölja hur jag bar mig åt och visa fram en fin fasad 
för allt och alla.Första gången nån kom på att jag inte riktigt hade varit ärlig med 
saker o ting var när jag kräktes i en kompis toalett och lyckades orsaka stopp! 
Såpass mkt att dom fick komma dit och slamsuga för att det skulle släppa! 
Skämmigt var ordet. Och jag tränade. Hur mycket som helst. Stavgång var mitt ”gift”. 
Någonstans hade jag läst om hur effektivt det förbrände fett och jag tog det till mig 
såklart. En timma före frukost (2 knäckebröd 1 kopp kaffe) och en timma senare på dagen. 
Och eventuellt en timma efter kvällsmaten och kvällskräkningen. Intensivt, långt och 
mycket.  Hela tiden! Jag kunde vara så nojig så att jag efter ett äpple klockan 11 på 
kvällen gav mig ut i smällkalla vintern och vandrade fram till tolvtiden baraför att 
förbränna det som äpplet hade gett mig i form av kalorier. Kalorier var djävulens 
påfund och något ont som med ont skulle fördrivas. Och ont fick jag. I perioder sprack 
mina fötter upp med djupa långa sår på 4-5 cm längd. Jag fick hälsporre och inflamerade 
leder. Men ändå gick jag. Och vikten gick ju nedåt. Som mest förlorade jag faktiskt 10 
kilo på en vecka! Och att vara smal var underbart! Efter bara 9 månader hade jag tappat 
över 95 kilos vikt. Och jag var i superform. Och trivdes! Handla kläder på Ge-Kås, 
något som aldrig tidigare funnits på kartan, var en riktig upplevelse. 

Jag trivdes i provrummen. Njöt av varje ögonblick. Stolarna var bekväma att sitta på när 
inte längre fläsket hängde ut över sidorna. Det gjorde inte ont i ryggen konstant längre. 
Och tillslut så läkte fötterna då vikten försvann och allt såg riktigt ljust och fint ut. 
Ända tills en dag då det började klia på mina armar. 

Vätska i kroppen är inte bra. Inte i för stora mängder. Och vätska väger ju. Och ett glas 
vatten om 3 dl väger 3 hekto och syns direkt på den fina digitalvåg jag hade skaffat mig. 
På något sätt hade jag i mitt förvirrande mat-ångest-tillstånd fått för mig att ju mindre 
jag dricker ju bättre är det. Kissa var något som jag gjorde varannan dag på slutet! När 
kroppen inte har någon vätska kvar i sig med vilken slaggprodukter kan åka med ut så 
försöker kroppen driva ut all ”skit” på annat håll. Och det gjorde den. Genom huden. 
Jag fick sådana hemska exem så det var inte klokt. Det kliade så jag blev tokig. In till 
läkaren for jag och frågade vad det hela var frågan om. Han tog blodprov och hud/skrap 
prov och redan efter en timma  (för tydligen misstänkte han att det var något akut) var 
svaren klara. 

- Antigen dricker du 5 liter vatten medans jag tittar på, eller så lägger vi in dig och 
kopplar upp dig så du får in vätska intravenöst. Dina njurar är fem minuter ifrån att 
stänga av för alltid, du är mer uttorkad än en kamel i öknen och att blodet fortfarande 
flyter runt i ådrorna på dig är för mig ett mirakel!

Så någon slags söt lösning med salt och socker ställdes fram flaska, efter flaska och han 
sa åt mig... Drick... Och jag drack.. och drack.. och drack.. Jag frågade sedan hur länge 
jag var tvungen att stanna. Och han sa att jag skulle få vara kvar där tills njurarna 
startat igen och att allt var normalt. Inte i helvete tänkte jag, jag ska ju ut och träna!
Så jag smet ifrån Lasarettet. Minns att jag åkte hem till min syster den dagen. 
Jag fortsatte dricka som en tokig, tror jag fick i mig 3 liter svag saft. 
Sedan började det göra ont. Så fruktansvärt ont! När njurarna chockade började kicka 
igång igen så kändes det som värsta sortens ryggskott! Men vad lycklig kroppen kände 
sig när man sedan kunde gå på toaletten igen. 

Så, såpass extrem var jag mot migsjälv och i hur jag hanterade kroppen. Men i vilken 
form jag var i övrigt! Joggade fem kilometer före jag ens fick en enda svettpärla i 
pannan. Kunde jobba som en tok därtill. Tror jag var oövervinnerlig där ett tag. 
Allting fungerade finemang och jag låg någonstans mellan 76-78 kilo under en längre 
period. Och på det får vi räkna till kanske 5 kilo lös, tom, hud som bara hängde runtom 
kroppen. Så min egentliga vikt var väl 72 kilo någonting. Fast till min omgivning sa 
jag att jag vägde mycket mer, runt 95 kilo. För alla hade börjat tjata om att jag såg 
för tunn ut och frågade mig om jag mådde riktigt bra. Klart jag mådde bra. Jag var ju 
Smal! Smal är alltid bra. Smala människor är lyckligare, roligare, trevligare, snyggare 
och bättre på alla sätt och vis. Så självklart mådde jag bra.
Eller?

När min Farsa fick sitt Cancerbesked så tror jag att nått hände. Jag blev riktigt 
deprimerad och nere. Fick faktiskt släpa mig till läkaren igen och prata igenom det hela 
med honom. Berätta då också om mitt ät beteende, för jag visste ju att det inte var 
riktigt friskt. Jag fick en remiss till en enhet i Borås som specialiserar sig på
 Ätstörningar. Kom dit och fick prata om allting och blev föreskriven en slags 
antidepressiva som användes för folk med just ätstörningar. Biverkningar fanns det dock. 
Bland annat viktökning! Inget jag eftersträvade men...de fick ju gå. Mådde bättre och 
började äta igen. Men på två tre veckor hade jag gått ifrån ett extremt beteende till 
ett annat. Jag åt  precis lika mycket som ”förr”. Samma mängder. Samma skräpmat. 
Samma skit som jag alltid i alla år stoppat i mig. Vet inte varför. Men på nått sätt 
”straffade” jag migjsälv för att jag hade misslyckats med att gå ner i vikt på ett 
”normalt” sätt. På mindre än två år gick jag upp precis allting jag hade gått ner. 
Slutat träna. Börjat röka igen (mer än förut). Och trots medeciner var jag ännu mer 
deprimerad än vad jag någonsin varit. Jag hade utvecklat ett riktigt elakt humör 
(som faktiskt aldrig varit bra till att börja med!) och var en rentav olidligt jobbig 
människa. Så nu är jag tillbaka precis där jag började. Fet. Orörlig. Ont i hela kroppen, 
dygnet runt. Börjar dagen med en handfull tabletter för att få igång värkande leder och 
rygg. Men jag är ju ”tjocka, goa Uffen”. Inne i den roll jag tilldelade migsjälv redan 
som liten, en plump figur med kvicka svar och snabb hjärna som gjorde det mesta som han 
kunde för att bara roa andra. Det var ju mitt sätt att få uppmärksamhet och bekräftelse 
på som människa.

För lite över ett år sedan genomgick en vän till mig en Gastric By-pass op. Jag hade 
alltid varit tveksam till dem eftersom ”skära i en kropp” ju var onaturligt. Men sakta 
har det växt fram att jag nog kanske borde vara lite mer vaken på den möjligheten. 
Med hjälp av mycke långa telefonsamtal med denna kamraten så har jag blivit vägledd 
fram till beslutet. Min kompis är inte 40 fyllda. Haft en hjärtattack. Vägde 200 kilo. 
Och hade bokstavligt talat veckor kvar att leva. Nu 1 år och 3-4 månader senare väger han 
runt 80 kilo och har ett helt nytt liv! Så nu ska remissen in kvickt som attan. 
Hoppas få igång processen på en gång och kanske operation redan till Hösten. Med en 
kirurgs hjälp kanske man kan få stopp på sigsjälv. Är ju inte så att jag inte försökt 
banta på ”normalt” sätt senaste tiden. Har ätit LCHF, Druckit Nutrilette och testat både 
det ena och det andra. Så som man gör i ”panik” när man letar efter något som fungerar 
för en. Motion hade ju varit ett alternativ igen, men nu är jag så tung och orörlig så 
jag inte klarar av timslånga promenader. Så för att kunna ner i vikt igen måste jag först 
ner i vikt. Moment 22. Så det är nu bara en väntan på att få svar och undersökning. 
Förhoppningen är att jag ska få förtur eftersom jag är i så dålig form så jag kommer in 
kvickt.

Men det är många saker som ligger till grund för att jag vill bli lättare igen.
Det finns folk som bryr sig om en och som vill att man ska bli gammal. Och jag håller med.
 Att få ta ut pension vore trevligt, även om staten då vid den tiden inte kommer ha några 
pengar kvar.
Och så vill jag kunna göra saker. Saker som kommer hamna här på min ”Bucket List” som ni 
ska se i framtida inlägg.
Och självklart så är det ju det här med tjejer. Vem vill ha en fet barbapappa att krama 
på under kvällarna? Mjukt kan vara gott, men lite stuns och muskler undertill är inte 
heller så fel, så att jag står långt ner på ”välja kille stegen” är en självklarhet. 
Och ska man finna någon nu när man är 40 får man inte förlita sig enbart till att man är 
trevlig och rolig, utan får väl försöka vara nån slags ögongodis på det lilla vis man kan 
vara. 

Så håll tummarna om att jag får det överstökat kvickt!

Och jag undrar... Nån av er som kan åka med och hålla handen när jag ska opereras? 
För min rädsla för nålar kommer jag nog fasiken aldrig att kunna komma ifrån!!

Bucket list? Kan det va nått!?

Ja, man kan undra lite varför jag kom på den här idén. Vet inte riktigt själv heller. Men små tankar man har om dagarna brukar oftast inte kunna ”bli något av” eftersom man tappar greppet om dem i all jäkt som kallas ”livet”? Är det inte så att vi glömmer bort vad vi egentligen vill, önskar, hoppas på, längtar efter och söker medans vi jagar på i ett rasande tempo och faktiskt inte åstadkommer något speciellt mer än att man förhoppningsvis får en schysst guldklocka efter en massa år?
Börjar märka att det är så med migsjälv iallafall!

Och det är väl kanske inte specifikt ”jobb” som jag går och tänker en massa på.
Det finns så mycket mer.

Sista halvåret, under en tung period där allt kändes sådär...”ööööken”..(skuldtyngd, förtvivlad över att inget funkade arbetsmässigt (jobbade som enidiot utan att det gav något) och ensam) formades många små och stora tankar inom mig. Framförallt började jag ifrågasätta mina argument till varför jag tycker saker och ting.
Vad man tycker sägs väl vara ganska självklart.
Funderat någon gång på VARFÖR du tycker det? Det har jag gjort. Mycket, länge och väl.
Jag har alltid varit lite dålig på att ifrågasätta varför saker och ting är som dem är, så jag tänkte ”-shit, här är en bra tåt att dra i”. När jag tycker något gör jag det med två kroppsliga delar. Hjärnan och hjärtat.
Hjärnan står för ”Rationella argumenten”, alltså dom som jag kan sätta ord på och vid en konversation (då de ev. Är behövligt) kunna förklara mig på ett sätt som är förståeligt.
Hjärtat står för ”flummet”. Det som bara är en ”känsla av RÄTT”.

Dessa tvenne har jag upptäckt stått i konflikt med varandra!
Eftersom ”hjärtat” inte haft en röst har alltid ”hjärnans” tjatande tagit överhanden och jag har gjort, tyckt, tänkt och agerat utefter vad hjärnan säger åt mig. Men nu har jag kommit mer och mer till insikt om att hjärnan,
baraför den är gapig, kanske inte har rätt och kanske inte ska få lov att köra över det mer subtila hjärtat.
Hur i hela friden ska du kunna byta en åsikt du har om du inte kan ifrågasätta den? Ja, det har jag undrat jag med ska ni veta. Gud vad jag har klurat fram och tillbaka. Dom sömnlösa nätterna har varit fler än dom som involverat sömn kan jag villigen erkänna.

Det som kommer att komma nedantill allteftersom (eller ovantill beroende på hur bloggen fungerar!) är sånt
som kommit fram under...tre-fyra månaders tid... Och jag har knipit käft om det för mina närstående (mor o syskon). Inte heller har jag någon gång sagt ett enda pip til dem som vet absolut mest om migsjälv, de få som kallas för ”anförtrodda”.

Inte för att det är så himla världsomvälvande över huvudtaget...det här ju alltihopa ändå bara en sak som till syvende o sist gäller migsjälv.
I vissa fall har jag dock varit alldeles för sen till att berätta saker för andra vilka har gjort att delar av listan som jag plitat ner redan är inaktuell. Men sånt är ju livet. Gör man inte något åt saker o ting, missar man ju dem!

Iallafall... Ifrågasättande och förändring går ju hand i hand med "handling".
Annars förblir ju allting "status quo" och inget blir någonsin annorlunda! Därav listan. Min "bucket list"!
Så vilt mixat ihop med små och stora tankar finns saker som jag skulle vilja göra.

Listan kommer inehålla saker som..tja.... Boende, arbete , barn, livstil, vikten av min vikt, fritiden, kärlek, "att göra" osv.
Allt mellan himmel och jord. Och inläggen blir långa...Har redan sedan en månad tillbaka skrivit lejonparten av det hela.
Egentligen skriver jag det ju inte för er. Skriver det för migsjälv. Baraför att få det på pränt!
Så tämligen obrydd om vad ni tycker eller inte eller tänker så får ni dock gärna kommentera såklart.

Vi kan ju börja lite lätt med något litet ämne som inte så många lägger speciell vikt vid (hoppas ni hör min ironi inför vad som jag tänker skriva ner).

BARN.
ALDRIG ALDRIG I HELVETES DJÄVLAR ALDRIG ATT JAG TÄNKER SKAFFA JAG SKA INTE VARA PAPPA FÖR JAG BLIR INGEN BRA SÅDAN OCH DET ÄR INGEN IDÈ HELLER OCH DET ÄR SÅ MYCKET ANSVAR OCH DET HADE VARIT SÅ himla mysigt att få bli förälder
och Far till en dotter eller son, och på något sätt kanske veta om att jag varit del i att låta världen gå vidare på
mitt lilla sätt!!! ((Chocken av vad jag säger högt får omvärlden att tystna!!????))
ALLA som känner mig på ett eller annat sätt vet att jag "hatar barn". Alltid gjort. Kommer alltid att göra.
Eller?
Så sent som för bara några månader sedan hade jag envist och styvnackat hävdat att jag aldrig skulle ha egna barn, "baraföratt".
Så känns iallafall de argument jag hade då just nu. Och det var faktiskt bara en enskild liten händelse som gjorde att det förändrades.
Det kommer låta som om det är ett taskigt manus till b-film.
Iallafall... I slutet på April var jag på Pingstmarknad i Karlstad och stod som vanligt och hängde bakom min disk och tittade på folket som gick förbi. Ingen handlade någonting och alla verkade mer eller mindre ointresserade över att vi knallar ens var där för att sälja till dem. Det var ganska fint väder och lagom varmt och jag hade precis fått kaffe serverat av en granne.
Förbi min försäljningsdisk gick då en äldre man och en något yngre kvinna, kanske... i slutet av 40-årsåldern, början på femtio? Svårt att säga..nåväl...(gud vad jag svamlar med tanke på att jag försöker låta så konsekvent?), med en barnvagn med ett ungt flicke eller gossebarn (vilket förtäljer inte min version av historien...helt enkelt baraför jag aldrig såg/hörde vilket det var!)

Precis framför min disk träffade dem på någon slags bekant, hälsade på varandra och utbytte artighetsfraser om väder och vind. Den bekanta mannen var mycket yngre och bemödade inte barnet i barnvagnen med så mycket som en blick förän i slutet av deras konversation.
Då sa den yngre mannen : - Jobbigt att bli förälder till en unge när man är gammal väl? Jag tänker då inte bli farsa alls, för då kan jag inte leva livet ju.
Den äldre mannen mannen log lite snett, såg på sin partner och sa, medans han tittade henne i ögonen att :
- Livet börjar först när du själv varit med och skapat ett för då inser man hur mycket det är värt.
((Näsduk fram, soft mild musik och stort bölande ifrån publikhavet!))

Okej, det kanske inte verkar så märkvärdigt.
Men det var lite som om någon faktiskt rent fysiskt hade gett mig mer eller mindre en örfil. Och dom som känner mig vet hur jävla mycket jag hatar att få en örfil. Stryk över huvudtaget egentligen faktiskt...men örfilar e nog fan de värsta som finns. Blir stört-ilsk direkt. Hellre att nån klappar till mig med en slägga över stortå...Nu kom jag ifrån ämnet igen va?
Jag blev faktiskt så berörd av någon anledning (som jag ska komma till lite senare) så jag inte ville vara kvar på marknaden! Under förevändningar till de som var med mig att marknaden var pissdålig och sista dagen inte skulle ge nått så packade vi skitfort och drog hem.

Jag kunde helt enkelt inte släppa orden och utrycket och de allvar i rösten mannen hade haft.
Tankarna for i enorm hastighet (även jag kan tänka kvickt ibland!) och det var riktigt jobbigt inombords.
Resonemangen gick igenom mig och alla tidigare argument jag använt faljerade ett efter ett.

- Jag kan inte bli en bra Farsa har alltid varit ett av mina argument. Och jag baserat det på att jag aldrig riktigt haft någon bra hand med barn på något vis? Iallafall har jag inte känt det så själv. Jag känner mig bortkommen, handfallen och vet inte riktigt hur jag ska...ta dem?
Hur ska Jag relatera till ett barn? Menar...så olika som vi är.. ((följ resonemanget till slutet så kanske det klarnar!!))..  Ett barn faller och slår sig. Jag försöker trösta. Det funkar inte eftersom barnet har så himla ont. Alltså misslyckades jag med att trösta. Misslyckas jag att trösta kan jag väl inte vara någon bra pappa?
Och utav det och argument som hjärnan spydde ut sig kom jag fram till slutsatsen att jag skulle tycka att "- Ulf, du blir nog ingen bra farsa du". Och så har jag tyckt. Alltid. Envist. Styvnackat. Absolutum in absurdum! Ergo - BLI inte pappa. Du är inte bra på det. Du kan ju inte!

Men baraför den här mannen hade talat till en annan för mig främmande karl som lät lika stursk och envis som jag kan vara tyckte jag att "- fan kille, du vet ju inte vad du pratar om du är ju bara i sena trettioårsåldern"...
*ping!* I den sekunden insåg jag att det var migsjälv jag stod och argumenterade med. Inte att jag tyckte något om den här killen. Det är ju jag som inte förstår nånting?
Klart att ingen kan ha en enda aning om hur man tröstar ett barn? Klart att man misslyckas? Säger sigsjälvt att man upprepade gånger kommer göra fel efter fel efter fel när det gäller att ta hand om ett barn! Hur ?

Andra argument jag alltid använt mig av var sådant som "nu är jag 35..38...39..."..barnet får en gammal pappa direkt, hur bra är det för ett barn. När hjärnan slutade gapa så förbannat så hörde jag hjärtat viska "-hur lyckligt är inte ett barn/liv över att få leva och vara oavsett dess skapares ålder"? Vilken relevans har egentligen det att jag skulle vara 60-65 när ungen går och tar studenten? Vilken vikt ska jag lägga på att JAG kanske inte orkar med tempot en femtonåring håller baraför jag är 55 och vill se på sportspegeln. Det är ju inte barnets problem. Det är MITT problem. Det är jag som orsakat det till att börja med ju?

Ansvarsfrågan. En annan sådan sak som jag alltid använt internt för att högljutt säga "no kid´s please".
Ska JAG behöva se till att en unge har kläder på kroppen?
Ska JAG behöva ta hand om någon?
Ska JAG behöva torka arslet på ett spädbarn när det luktar illa.
Ska JAG behöva...
Ska JAG..
Hör ni ?? JAg.. JAG..hela tiden detta "JAG". Egoism. Det var den som talade. Hela tiden.
Min "obekvämlighet" fick väga tyngre än existensberättigandet hos en annan , om än inte nu existerande, levande varelse.

Mer argument fanns. Ta tillexempel "ungar kostar pengar".
Visserligen har barn till fattiga föräldrar farit illa genom alla tider. Har ett barn till fattiga föräldrar sagt att dom vill vara o-födda? Kanske. Men tror det isåfall skulle vara riktigt ovanligt, i stil med att få in den där trissvinsten som ger dig 50.000 i 50 år (finns den kvar?..hmm..kanske borde jag köpa en lott, det var längesedan jag gjorde det).

Hela resan hem var jag ganska tyst. Jag hade inte så mycket att säga faktiskt, för jag hade fullt upp med att tänka..och tänka..och grunna..och fundera..och tänka ännu mer..
Allteftersom jag sa åt min hjärna att hålla käften medans jag tänkte så lyssnade jag mer och mer på vad hjärtat sa istället. Hela natten var tämligen jobbig. Helt ärligt så drömde jag faktiskt om "scenen" med mannen om och om igen. Det var då jag började tänka på det här med att jag kanske skulle ta och skriva ner argumenten.
Jag är ju en skrivande människa. Det är så jag får igenom/utlopp för mina tankar. Oavsett vad det än gäller så är jag bättre på att skriva än att tala när det kommer till kritan. Så sagt och gjort, skriva skulle jag göra. Plus/Minuslista var det första jag gjorde.
Kort utdrag ifrån just det där med "Barn".

+  -
Älskad  Grinig ungdjävel
Älska  Hatad av grinig tonnåring.
En del av mig En del av mig
Obetalbart Dyrt som fan med ungar.
Bra dagar Dåliga dagar
Se framstegen Se alla misstag han/hon kommer göra (och få ta hand om dem!)

På den "låga" nivån gick tankarna fram och tillbaka. Men känslan av att ha missat något har bara växt hela tiden! Och nu är det mer en fysiskt påtaglig "smärta" som cirkulerar i magtrakten. Det känns ofattligt att jag har helt gått förbi miraklet med att få hålla ett litet underverk i sin famn som verkligen jag varit med och skapat. Visst är det självklarheter jag skriver om, iallafall för er som är föräldrar. Men för mig är det något helt ofattbart. Det fanns inte något inom mig förut (som jag ville erkänna iallafall) som sa mig att det här med föräldraskap kunde vara något. 40-års kris säger någon?
Njaa.. vet inte om jag vill säga att jag har det. Jag har inte någon "existensiell kris" som blommat upp inom mig iallafall där jag ifrågasätter meningen med livet eller har lust på att skaffa mig en 20-årig älskarinna (tacka nej hade jag väl inte gjort?) för att bekräfta att jag inte är för gammal för att leva.
Jag känner min ålder precis som den är och trivs i den (med undantag som kommer senare i nått annat inlägg vid annat tillfälle). Nu ser jag på en barnvagn och får "sug" i magen efter att själv få gå runt med en?? *helt olikt mig!* Vill ha en EGEN.
Att bära runt på axlen. Låta den kräkas över hela mig. Att inte få sova på nätterna baraför den skriker.
BÄBIS! GE MIG! NU för fasiken...

Nåväl.
Nu är ju det som så att det nog faktiskt ÄR försent på något sätt. (tick tack tick tack) Trodde det bara var kvinnor som hade en biologiskt tickande klocka, men tydligen inte. Varför undrar jag bara, kom min hjärna igång med alarmsignalen när klockan redan är kvart över försent?? Kommer väl inte att vara direkt deprimerad resten av livet över att jag inte fick några barn.
Men gud vad det hade varit trevligt!

Uppdatering :
Läste igenom detta nu några veckor efter jag hade skrivit det... Slänger ut det som det är så  får var och en ta med sig, eller inte, vad dom vill ifrån det. Det är bara ändå mina tankar. Egentligen bara för mig. Men välkomna att läsa om ni så vill. Jo..förresten.. Nån tjej som har nio månader över (+ 5 minuter!!! ;) ) att låna ut sin livmoder så maila mig på   ulf@villhabarn.nu !!

Nästa inlägg blir om Svenljunga. Eller mig. Eller både och. Eller kanske något helt annat. Får se vilket av mina små tankeskrifter jag lägger ut.