Bucket list? Kan det va nått!?

Ja, man kan undra lite varför jag kom på den här idén. Vet inte riktigt själv heller. Men små tankar man har om dagarna brukar oftast inte kunna ”bli något av” eftersom man tappar greppet om dem i all jäkt som kallas ”livet”? Är det inte så att vi glömmer bort vad vi egentligen vill, önskar, hoppas på, längtar efter och söker medans vi jagar på i ett rasande tempo och faktiskt inte åstadkommer något speciellt mer än att man förhoppningsvis får en schysst guldklocka efter en massa år?
Börjar märka att det är så med migsjälv iallafall!

Och det är väl kanske inte specifikt ”jobb” som jag går och tänker en massa på.
Det finns så mycket mer.

Sista halvåret, under en tung period där allt kändes sådär...”ööööken”..(skuldtyngd, förtvivlad över att inget funkade arbetsmässigt (jobbade som enidiot utan att det gav något) och ensam) formades många små och stora tankar inom mig. Framförallt började jag ifrågasätta mina argument till varför jag tycker saker och ting.
Vad man tycker sägs väl vara ganska självklart.
Funderat någon gång på VARFÖR du tycker det? Det har jag gjort. Mycket, länge och väl.
Jag har alltid varit lite dålig på att ifrågasätta varför saker och ting är som dem är, så jag tänkte ”-shit, här är en bra tåt att dra i”. När jag tycker något gör jag det med två kroppsliga delar. Hjärnan och hjärtat.
Hjärnan står för ”Rationella argumenten”, alltså dom som jag kan sätta ord på och vid en konversation (då de ev. Är behövligt) kunna förklara mig på ett sätt som är förståeligt.
Hjärtat står för ”flummet”. Det som bara är en ”känsla av RÄTT”.

Dessa tvenne har jag upptäckt stått i konflikt med varandra!
Eftersom ”hjärtat” inte haft en röst har alltid ”hjärnans” tjatande tagit överhanden och jag har gjort, tyckt, tänkt och agerat utefter vad hjärnan säger åt mig. Men nu har jag kommit mer och mer till insikt om att hjärnan,
baraför den är gapig, kanske inte har rätt och kanske inte ska få lov att köra över det mer subtila hjärtat.
Hur i hela friden ska du kunna byta en åsikt du har om du inte kan ifrågasätta den? Ja, det har jag undrat jag med ska ni veta. Gud vad jag har klurat fram och tillbaka. Dom sömnlösa nätterna har varit fler än dom som involverat sömn kan jag villigen erkänna.

Det som kommer att komma nedantill allteftersom (eller ovantill beroende på hur bloggen fungerar!) är sånt
som kommit fram under...tre-fyra månaders tid... Och jag har knipit käft om det för mina närstående (mor o syskon). Inte heller har jag någon gång sagt ett enda pip til dem som vet absolut mest om migsjälv, de få som kallas för ”anförtrodda”.

Inte för att det är så himla världsomvälvande över huvudtaget...det här ju alltihopa ändå bara en sak som till syvende o sist gäller migsjälv.
I vissa fall har jag dock varit alldeles för sen till att berätta saker för andra vilka har gjort att delar av listan som jag plitat ner redan är inaktuell. Men sånt är ju livet. Gör man inte något åt saker o ting, missar man ju dem!

Iallafall... Ifrågasättande och förändring går ju hand i hand med "handling".
Annars förblir ju allting "status quo" och inget blir någonsin annorlunda! Därav listan. Min "bucket list"!
Så vilt mixat ihop med små och stora tankar finns saker som jag skulle vilja göra.

Listan kommer inehålla saker som..tja.... Boende, arbete , barn, livstil, vikten av min vikt, fritiden, kärlek, "att göra" osv.
Allt mellan himmel och jord. Och inläggen blir långa...Har redan sedan en månad tillbaka skrivit lejonparten av det hela.
Egentligen skriver jag det ju inte för er. Skriver det för migsjälv. Baraför att få det på pränt!
Så tämligen obrydd om vad ni tycker eller inte eller tänker så får ni dock gärna kommentera såklart.

Vi kan ju börja lite lätt med något litet ämne som inte så många lägger speciell vikt vid (hoppas ni hör min ironi inför vad som jag tänker skriva ner).

BARN.
ALDRIG ALDRIG I HELVETES DJÄVLAR ALDRIG ATT JAG TÄNKER SKAFFA JAG SKA INTE VARA PAPPA FÖR JAG BLIR INGEN BRA SÅDAN OCH DET ÄR INGEN IDÈ HELLER OCH DET ÄR SÅ MYCKET ANSVAR OCH DET HADE VARIT SÅ himla mysigt att få bli förälder
och Far till en dotter eller son, och på något sätt kanske veta om att jag varit del i att låta världen gå vidare på
mitt lilla sätt!!! ((Chocken av vad jag säger högt får omvärlden att tystna!!????))
ALLA som känner mig på ett eller annat sätt vet att jag "hatar barn". Alltid gjort. Kommer alltid att göra.
Eller?
Så sent som för bara några månader sedan hade jag envist och styvnackat hävdat att jag aldrig skulle ha egna barn, "baraföratt".
Så känns iallafall de argument jag hade då just nu. Och det var faktiskt bara en enskild liten händelse som gjorde att det förändrades.
Det kommer låta som om det är ett taskigt manus till b-film.
Iallafall... I slutet på April var jag på Pingstmarknad i Karlstad och stod som vanligt och hängde bakom min disk och tittade på folket som gick förbi. Ingen handlade någonting och alla verkade mer eller mindre ointresserade över att vi knallar ens var där för att sälja till dem. Det var ganska fint väder och lagom varmt och jag hade precis fått kaffe serverat av en granne.
Förbi min försäljningsdisk gick då en äldre man och en något yngre kvinna, kanske... i slutet av 40-årsåldern, början på femtio? Svårt att säga..nåväl...(gud vad jag svamlar med tanke på att jag försöker låta så konsekvent?), med en barnvagn med ett ungt flicke eller gossebarn (vilket förtäljer inte min version av historien...helt enkelt baraför jag aldrig såg/hörde vilket det var!)

Precis framför min disk träffade dem på någon slags bekant, hälsade på varandra och utbytte artighetsfraser om väder och vind. Den bekanta mannen var mycket yngre och bemödade inte barnet i barnvagnen med så mycket som en blick förän i slutet av deras konversation.
Då sa den yngre mannen : - Jobbigt att bli förälder till en unge när man är gammal väl? Jag tänker då inte bli farsa alls, för då kan jag inte leva livet ju.
Den äldre mannen mannen log lite snett, såg på sin partner och sa, medans han tittade henne i ögonen att :
- Livet börjar först när du själv varit med och skapat ett för då inser man hur mycket det är värt.
((Näsduk fram, soft mild musik och stort bölande ifrån publikhavet!))

Okej, det kanske inte verkar så märkvärdigt.
Men det var lite som om någon faktiskt rent fysiskt hade gett mig mer eller mindre en örfil. Och dom som känner mig vet hur jävla mycket jag hatar att få en örfil. Stryk över huvudtaget egentligen faktiskt...men örfilar e nog fan de värsta som finns. Blir stört-ilsk direkt. Hellre att nån klappar till mig med en slägga över stortå...Nu kom jag ifrån ämnet igen va?
Jag blev faktiskt så berörd av någon anledning (som jag ska komma till lite senare) så jag inte ville vara kvar på marknaden! Under förevändningar till de som var med mig att marknaden var pissdålig och sista dagen inte skulle ge nått så packade vi skitfort och drog hem.

Jag kunde helt enkelt inte släppa orden och utrycket och de allvar i rösten mannen hade haft.
Tankarna for i enorm hastighet (även jag kan tänka kvickt ibland!) och det var riktigt jobbigt inombords.
Resonemangen gick igenom mig och alla tidigare argument jag använt faljerade ett efter ett.

- Jag kan inte bli en bra Farsa har alltid varit ett av mina argument. Och jag baserat det på att jag aldrig riktigt haft någon bra hand med barn på något vis? Iallafall har jag inte känt det så själv. Jag känner mig bortkommen, handfallen och vet inte riktigt hur jag ska...ta dem?
Hur ska Jag relatera till ett barn? Menar...så olika som vi är.. ((följ resonemanget till slutet så kanske det klarnar!!))..  Ett barn faller och slår sig. Jag försöker trösta. Det funkar inte eftersom barnet har så himla ont. Alltså misslyckades jag med att trösta. Misslyckas jag att trösta kan jag väl inte vara någon bra pappa?
Och utav det och argument som hjärnan spydde ut sig kom jag fram till slutsatsen att jag skulle tycka att "- Ulf, du blir nog ingen bra farsa du". Och så har jag tyckt. Alltid. Envist. Styvnackat. Absolutum in absurdum! Ergo - BLI inte pappa. Du är inte bra på det. Du kan ju inte!

Men baraför den här mannen hade talat till en annan för mig främmande karl som lät lika stursk och envis som jag kan vara tyckte jag att "- fan kille, du vet ju inte vad du pratar om du är ju bara i sena trettioårsåldern"...
*ping!* I den sekunden insåg jag att det var migsjälv jag stod och argumenterade med. Inte att jag tyckte något om den här killen. Det är ju jag som inte förstår nånting?
Klart att ingen kan ha en enda aning om hur man tröstar ett barn? Klart att man misslyckas? Säger sigsjälvt att man upprepade gånger kommer göra fel efter fel efter fel när det gäller att ta hand om ett barn! Hur ?

Andra argument jag alltid använt mig av var sådant som "nu är jag 35..38...39..."..barnet får en gammal pappa direkt, hur bra är det för ett barn. När hjärnan slutade gapa så förbannat så hörde jag hjärtat viska "-hur lyckligt är inte ett barn/liv över att få leva och vara oavsett dess skapares ålder"? Vilken relevans har egentligen det att jag skulle vara 60-65 när ungen går och tar studenten? Vilken vikt ska jag lägga på att JAG kanske inte orkar med tempot en femtonåring håller baraför jag är 55 och vill se på sportspegeln. Det är ju inte barnets problem. Det är MITT problem. Det är jag som orsakat det till att börja med ju?

Ansvarsfrågan. En annan sådan sak som jag alltid använt internt för att högljutt säga "no kid´s please".
Ska JAG behöva se till att en unge har kläder på kroppen?
Ska JAG behöva ta hand om någon?
Ska JAG behöva torka arslet på ett spädbarn när det luktar illa.
Ska JAG behöva...
Ska JAG..
Hör ni ?? JAg.. JAG..hela tiden detta "JAG". Egoism. Det var den som talade. Hela tiden.
Min "obekvämlighet" fick väga tyngre än existensberättigandet hos en annan , om än inte nu existerande, levande varelse.

Mer argument fanns. Ta tillexempel "ungar kostar pengar".
Visserligen har barn till fattiga föräldrar farit illa genom alla tider. Har ett barn till fattiga föräldrar sagt att dom vill vara o-födda? Kanske. Men tror det isåfall skulle vara riktigt ovanligt, i stil med att få in den där trissvinsten som ger dig 50.000 i 50 år (finns den kvar?..hmm..kanske borde jag köpa en lott, det var längesedan jag gjorde det).

Hela resan hem var jag ganska tyst. Jag hade inte så mycket att säga faktiskt, för jag hade fullt upp med att tänka..och tänka..och grunna..och fundera..och tänka ännu mer..
Allteftersom jag sa åt min hjärna att hålla käften medans jag tänkte så lyssnade jag mer och mer på vad hjärtat sa istället. Hela natten var tämligen jobbig. Helt ärligt så drömde jag faktiskt om "scenen" med mannen om och om igen. Det var då jag började tänka på det här med att jag kanske skulle ta och skriva ner argumenten.
Jag är ju en skrivande människa. Det är så jag får igenom/utlopp för mina tankar. Oavsett vad det än gäller så är jag bättre på att skriva än att tala när det kommer till kritan. Så sagt och gjort, skriva skulle jag göra. Plus/Minuslista var det första jag gjorde.
Kort utdrag ifrån just det där med "Barn".

+  -
Älskad  Grinig ungdjävel
Älska  Hatad av grinig tonnåring.
En del av mig En del av mig
Obetalbart Dyrt som fan med ungar.
Bra dagar Dåliga dagar
Se framstegen Se alla misstag han/hon kommer göra (och få ta hand om dem!)

På den "låga" nivån gick tankarna fram och tillbaka. Men känslan av att ha missat något har bara växt hela tiden! Och nu är det mer en fysiskt påtaglig "smärta" som cirkulerar i magtrakten. Det känns ofattligt att jag har helt gått förbi miraklet med att få hålla ett litet underverk i sin famn som verkligen jag varit med och skapat. Visst är det självklarheter jag skriver om, iallafall för er som är föräldrar. Men för mig är det något helt ofattbart. Det fanns inte något inom mig förut (som jag ville erkänna iallafall) som sa mig att det här med föräldraskap kunde vara något. 40-års kris säger någon?
Njaa.. vet inte om jag vill säga att jag har det. Jag har inte någon "existensiell kris" som blommat upp inom mig iallafall där jag ifrågasätter meningen med livet eller har lust på att skaffa mig en 20-årig älskarinna (tacka nej hade jag väl inte gjort?) för att bekräfta att jag inte är för gammal för att leva.
Jag känner min ålder precis som den är och trivs i den (med undantag som kommer senare i nått annat inlägg vid annat tillfälle). Nu ser jag på en barnvagn och får "sug" i magen efter att själv få gå runt med en?? *helt olikt mig!* Vill ha en EGEN.
Att bära runt på axlen. Låta den kräkas över hela mig. Att inte få sova på nätterna baraför den skriker.
BÄBIS! GE MIG! NU för fasiken...

Nåväl.
Nu är ju det som så att det nog faktiskt ÄR försent på något sätt. (tick tack tick tack) Trodde det bara var kvinnor som hade en biologiskt tickande klocka, men tydligen inte. Varför undrar jag bara, kom min hjärna igång med alarmsignalen när klockan redan är kvart över försent?? Kommer väl inte att vara direkt deprimerad resten av livet över att jag inte fick några barn.
Men gud vad det hade varit trevligt!

Uppdatering :
Läste igenom detta nu några veckor efter jag hade skrivit det... Slänger ut det som det är så  får var och en ta med sig, eller inte, vad dom vill ifrån det. Det är bara ändå mina tankar. Egentligen bara för mig. Men välkomna att läsa om ni så vill. Jo..förresten.. Nån tjej som har nio månader över (+ 5 minuter!!! ;) ) att låna ut sin livmoder så maila mig på   ulf@villhabarn.nu !!

Nästa inlägg blir om Svenljunga. Eller mig. Eller både och. Eller kanske något helt annat. Får se vilket av mina små tankeskrifter jag lägger ut.