Börja om igen.

Då ska jag då alltså börja om igen. Efter att ha förlorat den flickvän som jag sent om 
sider insåg att jag ville leva med, men tack vare min obeslutsamhet lyckades tappa bort, 
så ska man då försöka en gång till? För det är ju som så, man är inte riktigt gjord för 
att leva helt ensam. Det är ju trevligt att vakna på morgonen intill någon som bryr sig
 om en och få höra frågan ”-sovit gott?”, eller vända sig om i sängen och ge en trevlig 
morgonpuss (med morgonandedräkt!) eller något ännu bättre! Att kunna ha någon att komma 
hem till, eller som kommer hem till ensjälv, eller ens gemensamma boende och få/ställa 
frågan ”-haft en bra dag?”. Någon att dela vardagliga bekymmer och glädjeämnen med. 
Jag tror inte heller att det är bra att vara ensam/singel för länge. Man hinner ju 
lägga sig till med så många olika olater och ovanor. Man blir van vid att göra saker på 
”sitt” sätt. Allt det är ju små ting som kan orsaka friktion när man väl finner någon ny 
att dela tillvaron med. Så efter sju år som ”singel” så har jag väl mycket i min 
personlighet som ska ”slipas av” och få lite rundade kanter på så att inte den andre 
personen helt går och slår sönder knäna på  mitt personlighetskaffebord.

Hur ska man i hela världen då gå till väga? Att hitta nån? Ständig fråga som säkert ha 
skrivits tusentals spaltmeter om. Klokare människor än jag har väl funderat på det ända 
sedan vi klev upp ur gyttjepölen och började använda våra lungor till luft istället för 
saltvatten. Så jag lämnar det därhän helt och hållet. Jag vet ju om att man bara 
plötsligt en dag ”ramlar över någon” hipp som happ. Men man kan kanske iallafall 
se till att MÖJLIGHETEN att ramla över någon blir lite större. Vad sägs om att raka sig 
på mornarna, vara lite social, gå ut och träffa folk? I mitt yrke möter jag ju tusentals
personer hela tiden men det är svårt att få någon riktig kontakt på några sekunder som 
mötet över kassadisken tar.  Men ibland glimmar man ju till och får ihop nån liten 
trevlig flirt som resulterar i ett telefonummer..ett namn..en hint om att ”jodu, ta du 
kontakt killen så ska jag prata med dig och se om du är nått att ha”. Sådana tillfällen 
är extra kul. Då som man känner sig lite uppskattad för den man är. I mitt fal är det ju 
lite extra svårt eftersom de alla ser en enda stor kroppshydda som klumpigt vaggar fram 
och tillbaka bakom försäljningsdisken. Men en del, ett väldigt litet fåtal, har på något 
sätt en hjärna som är ”i våg” med min egen. Samma frekvens. Samma inställning på apparaten.
Lyssnar på samma konstiga program. 
Är det det som kallas för att ”klicka” med någon kanske? Jag uppfattar det så iallafall. 

Sista ”klicken” skedde för ett litet kort tag sedan. Men jag har fått sätta in mitt 
mentala veto gentemot det. Hon är 20. Nej, jag sätter väl inte åldern i vägen som ett 
hinder, herregud! Har haft långvarit förhållande med kvinna som var mycket äldre än 
migsjälv. Men..20..? Det är så mycket som inte stämmer tack vare ålderskillnaden. 
Min egen erfarenhet är ju så mycket större av livet, och något mer gemensamt måste ju 
finnas? Att hon har en tight liten underbar rumpa att smeka på gör inte min hjärna mätt 
och belåten på det jag söker.  Skulle dessutom känna mig som en ”pappa” hela tiden. 
Snacka om att jag skulle få äta upp det här med 40-årskris ifrån alla runtomkring? 
Oviktigt? Ja, men inte irrelevant iallafall på något vis. Jag känner ju själv att det 
inte skulle fungera. Behöver mer substans. Mer livserfarenhet. Kanske rentav mer 
intellektallitet som stimulerar mig?

Det är med min hjärna som jag behöver finna en matchande partner till. Inte könsdriften 
(påfallande stor trots åldern!)!

Men tillbaka till ålder. Vad ska ”hon” ha för ålder? Ja, det hängde väl då ihop med det 
här med hur intellektuell hon är. Med intellektuell menar jag inte ett högt IQ. 
Hellre EQ. Det är mer spännande? Men lite småsmart, tänkande, funderande och 
ifrågasättande människa. Någon som inte alltid tar allting för givet. En kreativ hjärna 
tack som gärna tänker lite på människor omkring sig och livet i stort. Någon som man kan 
bolla idéer med och få lite feedback. Kanske festat av sig tillräckligt? Jag är ju ingen 
större partymänniska måste ju erkännas. Min sociala kompetens är ju lite si och så 
emellanåt. Så vi knyter åldern till hur mycket livserfarenhet och mognad hon har... 
Vart hamnar vi då? 25? Nånting sånt kanske. Övre gräns? Ja, det tänker jag nog allt 
sätta en på 40-42 nånting. Det var ju det här med Barn. Jag vill ju gärna få till ett 
barn. Och klockan tickar. Obönhörligen. Hela tiden. *  tack tack tick tock tack tack tick tock * 

Utseende? Jatack, det får hon väl gärna ha! Men hur det är mig inte så viktigt. 
Det är sällan/aldrig jag fastnar för en riktigt vacker (i modell-catwalk-meningen av ordet)
 person. Blick. Ögon. Det är viktigt! Enormt viktigt. Det ska visa att det finns 
någonting bakom som är lite levande och att ljuset är tänt. 
Så.. lång..kort..tjock..rund..smal..mager..liten..stor..rödhårig..brunett.. 
*  likgilltigt * 

Personlighet ?
Kan man välja sånt som det är någon slags julklappslista man skriver? 
Skulle väl inte tro det. Den man faller för har väl en personlighet man tycker om helt 
enkelt, så det löser väl sig per automatik skulle jag tro. 

Intressen? Hm.... **  lägger ner pennan och funderar lite **.. 
Det är ju härligt med människor som har ett eget jag. Egna intressen, egen nyfikenhet 
och en vilja att ta sig framåt. Vill väldigt gärna inte ha en person som helt ska gå 
upp i min egen personlighet och bli ”ett och samma”. Jag har ju mina 
intressen, mina saker som jag vill lära mig mer om och massor av saker inom mig som 
jag fortfarande vill utveckla. Så jag hoppas hon kommer vara likadan. 
Klänga på varandra 24/7 skulle driva mig till vansinne. 
Man kan dela mycket i ett förhållande, men inte allt. 
För det tror jag inte heller är riktigt nyttigt utan kanske rentav lite själsdödande? 
Vad skulle hända om ditt eget JAG bara försvinner och ersätts med en mix av dig och 
någon annan?
Avstånd ?
Visst spelar det roll. När jag var yngre tyckte jag inte det var så viktigt, men numera 
får jag väl säga att jag inte riktigt skulle vilja ha någonslags distansförhållande mer 
än inledningsvis. Antigen lyfter jag på rumpan och flyttar ifrån Svenljunga eller så 
flyttar hon hit. Eller kanske det mest aktuella, att man flyttar någonstans tillsammans 
där man skapar något nytt ihop med den andre människan. 

Yrke?
Nä, sånt kan man väl inte lägga med på listan över kriterier? Skulle det spelar någon roll?
 Ja.. Kanske.. Om hon vore Prostituerad eller höll på med människohandel eller narkotika. 
Då får jag nog sätta stopp för det hela. Men gillar kreativa människor som utrycker sig . 
Skrift. Form. Färg. I Trädgården. Med djur. Handfasta personer som likagärna kan greppa 
en spade som att få till nån slags liten dikt. Bondmora eller Artist. 
Sångare eller Grävmaskinist. Lika lika. 
Så jag tar och stryker den här punkten ifrån listan. Låtsas som om ni aldrig läst det!

Sen har vi det här knepiga med hur JAG är funtat i mitt huvud. 
Och det är väl ett inlägg för sig om man skulle vara krass. 
Men orkar bara inte ta ur min hjärna, visa upp den och låta er/mig skärskåda den just nu. 
Dessutom finns det så mycket personligt där som inte alla ska läsa, 
allra minst jagsjälv (!!!) så jag låter det vara tills vidare. 
Behöver nog bli Liiiiite modigare med hur jag funkar innan jag vågar er ta del av det. 
Det gömmer sig mycket roliga ting därinne i hjärnans alla vindlingar. 
Inte minst vad jag skulle behöva finna hos partnern när det gäller sex! 
(( Medveten Cliffhanger för att få framtida läsare!!!)). 

Så med denna lilla listan mentalt sammanställd i hjärnan får jag väl ge mig ut på nån 
slags ”jakt” då? Ska man börja med en liten SIFO undersökning? 
Låta något företag ringa upp, ställa 100 frågor och sedan sammanställa enkäten för 
att hitta rätta partnern? Det verkar ju vara lite populärt med sånt på dejtingsidorna 
iallafall. 

Så....
 - Hej Nummer Ett, vad heter du och var kommer du ifrån???

//Uffen