Men för att se ifall det ens är värt att fortsätta fila på det här (Ja, jag vill ha lite feedback och gensvar så jag känner att jag är på rätt spår) så lägger jag ut detta.
!
_______________________________________________________
Tom lägenhet.
Stor och rymlig med ljusa öppna ytor och rum med högt i tak. Det var en excess hon unnade sig, att bo här. Något som hon intalade sig själv att hon behövde för att vara fri och sin egen, med kontroll över sitt liv och öde. Varför det var så hade hon själv inte riktigt kunnat räkna ut men det hörde nog antagligen ihop med det kringflackande liv mellan olika platser hon upplevt som hon. Ständigt sökande efter något, kunskap, insikt, självförverkligande, så hade hon försökt lära sig mer om vitt skilda saker i livet. Efter gymnasiet hade hon sökt sig ut. Hamnat på olika utbildningar i olika delar av landet. Alltid dykt in i alla nya projekt och utmaningar med liv och lust, för att efter ett tag inte riktigt orkat hålla gnistan uppe och slutfölja dem fullt ut. Det var inte så att hon hade hoppat av någonting, utan bara kanske att slutföljandet inte riktigt hade nått upp till de högt ställda förväntningarna som hon hade satt på sig själv ifrån början. Så nu hade hon skaffat sig den här lägenheten. Den representerade kanske den fasta punkt hon nu kände att hon behövde ha i sitt liv. Hon var ju över 30, och ”-då ska man väl vara färdigflyttad?” sa hon för sig själv. Och även om nu lägenheten åt upp det mesta av hennes, inte otillräckliga men magra, lön sa hon sig själv att hon förtjänade den. Och eftersom den var stor, fin, nyrenoverad och kändes som ett litet miniatyrpalats på 4 rum och kök samt två badrum, ( varav ett litet minimalt som egentligen inte var mer än skrubb i anslutning till det ena sovrummet), så måste ju hennes eget liv vara lika fint som lägenheten? Innerst inne, när hon verkligen rannsakade sig, så var ju inte lägenheten något egentligt mått på sin egna lycka. Och hon insåg ytligheten i att känna så. Men så länge inte någon ifrågasatte så mådde hon iallafall rimligt bra med sig själv och sitt liv.
Men den var Tom. Mest pga. Att hon levde där ensam och utan en kärlek att dela den med. Men också tom rent fysiskt. Inredningen var nämligen mycket sparsam och följde ett smakfullt, noga uttänkt schema där fåtalet utplacerade klickar av rött, orange, gråblått och mörkt lila sparkade till känselcellerna i hjärnan och fick en att dra lite på smilbanden i ansiktet. Det mesta var saker hon hade hittat på loppisar och i fyndbutiker, rentav i containrar. Där hade hon gjort ett av sina käraste fynd som var en gammal luggsliten byrå som nu agerade underklädeskåp i hennes sovrum. Det var ingen antik möbel. En byrå ifrån sjuttiotalet som hade sett sina bättre dagar passera förbi sig. Och det var kanske därför hon hade tyckt om den så när hon hade sett den lilla bortkastad i en byggcontainer utanför ICA butiken som då renoverades. Eftersom man, i hennes tycke, verkligen inte kunde plocka något ur en container hade hon åkt dit sent på kvällen samma dag och närapå med skam i kroppen plockat, baxat, puttat och dragit ur den. Hur hon fick ner den på marken i ett helt stycke visste hon knappt. Än mindre hur hon fick upp den till tredje våning utan hiss i sitt bostadshus. Men hon kunde bara inte låta bli den. Den såg så sorgsen ut. Kvarlämnad. Med bäst-före-datumet passerat. Luggsliten och med mer skavsår och dåliga kanter än vad som ordet ”patina” skulle ge täckning för. Men hem hade den kommit. Och hon var glad för den. På något sätt kunde hon tänka att den påminde om henne själv. Bortkastad och trasig. Men nu hade hon tagit hand om den. Precis så som hon hade velat att någon kunde ta hand om henne. Plocka upp henne ur den själsliga container hon låg bortkastad i och ta med hem. För att vårda. Vårda och Uppskatta. Vårda och Uppskatta och..kanske rentav tycka om lite grand? Eller helst Älska.
Hon hade Älskat.
Älskat de män som hon spenderat mestadelen av sitt tonnårs och unga liv ihop med. Allesammans. Faktiskt lika mycket. Fastän dom hade varit så olika och skilda från varandra. Ingen hade varit den andre lik. Även om dom nu inte var så många så att dom inte kunde räknas på båda händernas fingrar så tyckte hon väl att hon hade fått mer än sin beskärda del av Män.
Och fått mer än sin beskärda del av hur Män kunde agera och vara.
Därför hade inget av förhållandena varat mer än ett halvår. Ett år på sin höjd. Sedan hade de visat sina riktiga ansikten. Det dök upp äganderätt. Svartsjuka. Kontrollbehov. Självgodhet. I ett fall till och med våldsamhet. En del tog henne för given efter ett tag. Gav upp pga. Bekvämlighet att ens försöka lära känna henne ordentligt. Dom hade ju redan henne? Två hade varit gifta. Den ena visste hon var gift när hon inledde relationen men under inverkan av hans trevliga sätt och agerande hade hon invaggats i tron att hon var den enda för honom. Den som skulle få leva ihop med honom. Han skulle skilja sig och tillsammans skulle dom starta ett nytt liv på ny ort. Han skulle bara få en omplacering på sitt jobb klart och då skulle han säga till sin Fru att det var över och dom skulle rida iväg i solnedgången, tätt omslingrande mot en framtid som slutade ”-Tillsammans levde dem lyckliga i alla sina dagar”.
Men det var lögn. Och dikt. Förbannad jävla dikt. Hon var så arg på honom när det framkom att han inte alls älskade henne utan bara utnyttjat henne till sex. Hon hade fått reda på det genom att hon hittade en trosa i hans handsfack. Hon hade tittat i det av ren nyfikenhet när han hade gått ur bilen för att kunna handla tidning och varsin glass i kiosken dom hade stannat intill. Den nya bilens alla knappar och reglage med sina olika tecken hade varit frestande att trycka på, och hon hade låtit nyfikenheten ta överhanden och tryckt och provat. Dragit och skjutit. Tills hon kom fram till Handsfacket. Och utan att ens tänka på att det kanske var privat så hade hon tryckt till på låset och det hade öppnat sig. Däri hade ett par rena vita spetstrosor legat. Hon kände ett sting av svartsjuka och tänkte att det var hans frus, men när hon tittade andra gången satt något fasthäftad vid dem. Ett handskrivet kort med texten
”- Tills vi ses nästa gång får du här något att minnas mig med, din lilla kåta kvinna Johanna”. Snirkliga bokstäver, skrivna för att vara mjuka och kvinnliga. Och hon visste med en gång.
Hans fru hette Inte Johanna.
Han hade satt sig i bilen, inte ont anandes, räckt över henne mjukglassen han köpt och log emot henne.
”- Jo...” sa hon medans hon tog ett litet slick på den kyliga vaniljsmakande glassen, ”-jag har tänkt på en sak.”.
”-vadå för nått?” frågade mannen nyfiket.
”- Jo, att jag, tills nästa gång vi ses, skulle ge dig något att minnas mig med!”.
Sekunden efter öppnade hon bildörren och klev ut. Bistert leende över den lilla hämd hon precis hade tagit.
Han hade öppnat sin egen bildörr och kravlade ut, ställde sig brevid bilen och skrek åt henne ”- Vad i helvete tar du dig till din jävla hora?”.
Allt detta medans mjukglassen rann ner över hans ansikte, droppandes och kletandes på den fina silkesslipsen och den dyrbara skjortan ifrån stadens bästa herrekipering.
Hon hade inte svarat honom. Inte vänt sig om. Bara fortsatt gå till närmsta busstation för att ta sig hem igen.
Mannen som slog henne älskade henne.
Det var det han alltid sa till henne efteråt. Och att han var ledsen och bad om förlåtelse. Och att han nu skulle ändra sig och att allting skulle bli nytt och annorlunda. Det hade han iallafall lovat. Och det brukade fungera ett tag. Ända upp till tre månader en gång. Då hade hon börjat att tro på honom och släppa på misstänksamheten, ångesten och rädslorna. Han hade verkligen ändrat på sig. ”-Han var ju så mjuk och omtänksam annars?”.
Det hade börjat efter en kräftskiva. Dom hade umgåtts med hela hans bekantskapskrets. Av någon underlig anledning så var det bara dem som de båda umgicks med. Hennes hade han aldrig varit intresserad utav. Inga ansträngningar ifrån honom att ta del av hennes liv fanns där. Det var bara Han som gällde. Och hon hade accepterat det. I sin hjärna hade hon rationalliserat det som att ”-lite uppoffringar får man göra för ett perfekt förhållande med den perfekta mannen”. Och han var ju perfekt i allting annat. Singel tills han träffade henne. Bra jobb där karriären redan skjutit fart och var på god väg att nå riktigt höga höjder på den Advokatfirma han arbetade. God inkomst. Ett redan betalt hus i utkanten av en större stad med goda kommunikationer in till centrum. Och hon fick allt. Kläder, parfym, smink och uppmärksamhet. Något som hon verkligen inte varit van vid. Uppmärksamhet. Han var så uppmärksam på henne så att han till slut hade vaktat henne.
Hon hade Älskat.
Älskat de män som hon spenderat mestadelen av sitt tonnårs och unga liv ihop med. Allesammans. Faktiskt lika mycket. Fastän dom hade varit så olika och skilda från varandra. Ingen hade varit den andre lik. Även om dom nu inte var så många så att dom inte kunde räknas på båda händernas fingrar så tyckte hon väl att hon hade fått mer än sin beskärda del av Män.
Och fått mer än sin beskärda del av hur Män kunde agera och vara.
Därför hade inget av förhållandena varat mer än ett halvår. Ett år på sin höjd. Sedan hade de visat sina riktiga ansikten. Det dök upp äganderätt. Svartsjuka. Kontrollbehov. Självgodhet. I ett fall till och med våldsamhet. En del tog henne för given efter ett tag. Gav upp pga. Bekvämlighet att ens försöka lära känna henne ordentligt. Dom hade ju redan henne? Två hade varit gifta. Den ena visste hon var gift när hon inledde relationen men under inverkan av hans trevliga sätt och agerande hade hon invaggats i tron att hon var den enda för honom. Den som skulle få leva ihop med honom. Han skulle skilja sig och tillsammans skulle dom starta ett nytt liv på ny ort. Han skulle bara få en omplacering på sitt jobb klart och då skulle han säga till sin Fru att det var över och dom skulle rida iväg i solnedgången, tätt omslingrande mot en framtid som slutade ”-Tillsammans levde dem lyckliga i alla sina dagar”.
Men det var lögn. Och dikt. Förbannad jävla dikt. Hon var så arg på honom när det framkom att han inte alls älskade henne utan bara utnyttjat henne till sex. Hon hade fått reda på det genom att hon hittade en trosa i hans handsfack. Hon hade tittat i det av ren nyfikenhet när han hade gått ur bilen för att kunna handla tidning och varsin glass i kiosken dom hade stannat intill. Den nya bilens alla knappar och reglage med sina olika tecken hade varit frestande att trycka på, och hon hade låtit nyfikenheten ta överhanden och tryckt och provat. Dragit och skjutit. Tills hon kom fram till Handsfacket. Och utan att ens tänka på att det kanske var privat så hade hon tryckt till på låset och det hade öppnat sig. Däri hade ett par rena vita spetstrosor legat. Hon kände ett sting av svartsjuka och tänkte att det var hans frus, men när hon tittade andra gången satt något fasthäftad vid dem. Ett handskrivet kort med texten
”- Tills vi ses nästa gång får du här något att minnas mig med, din lilla kåta kvinna Johanna”. Snirkliga bokstäver, skrivna för att vara mjuka och kvinnliga. Och hon visste med en gång.
Hans fru hette Inte Johanna.
Han hade satt sig i bilen, inte ont anandes, räckt över henne mjukglassen han köpt och log emot henne.
”- Jo...” sa hon medans hon tog ett litet slick på den kyliga vaniljsmakande glassen, ”-jag har tänkt på en sak.”.
”-vadå för nått?” frågade mannen nyfiket.
”- Jo, att jag, tills nästa gång vi ses, skulle ge dig något att minnas mig med!”.
Sekunden efter öppnade hon bildörren och klev ut. Bistert leende över den lilla hämd hon precis hade tagit.
Han hade öppnat sin egen bildörr och kravlade ut, ställde sig brevid bilen och skrek åt henne ”- Vad i helvete tar du dig till din jävla hora?”.
Allt detta medans mjukglassen rann ner över hans ansikte, droppandes och kletandes på den fina silkesslipsen och den dyrbara skjortan ifrån stadens bästa herrekipering.
Hon hade inte svarat honom. Inte vänt sig om. Bara fortsatt gå till närmsta busstation för att ta sig hem igen.
Mannen som slog henne älskade henne.
Det var det han alltid sa till henne efteråt. Och att han var ledsen och bad om förlåtelse. Och att han nu skulle ändra sig och att allting skulle bli nytt och annorlunda. Det hade han iallafall lovat. Och det brukade fungera ett tag. Ända upp till tre månader en gång. Då hade hon börjat att tro på honom och släppa på misstänksamheten, ångesten och rädslorna. Han hade verkligen ändrat på sig. ”-Han var ju så mjuk och omtänksam annars?”.
Det hade börjat efter en kräftskiva. Dom hade umgåtts med hela hans bekantskapskrets. Av någon underlig anledning så var det bara dem som de båda umgicks med. Hennes hade han aldrig varit intresserad utav. Inga ansträngningar ifrån honom att ta del av hennes liv fanns där. Det var bara Han som gällde. Och hon hade accepterat det. I sin hjärna hade hon rationalliserat det som att ”-lite uppoffringar får man göra för ett perfekt förhållande med den perfekta mannen”. Och han var ju perfekt i allting annat. Singel tills han träffade henne. Bra jobb där karriären redan skjutit fart och var på god väg att nå riktigt höga höjder på den Advokatfirma han arbetade. God inkomst. Ett redan betalt hus i utkanten av en större stad med goda kommunikationer in till centrum. Och hon fick allt. Kläder, parfym, smink och uppmärksamhet. Något som hon verkligen inte varit van vid. Uppmärksamhet. Han var så uppmärksam på henne så att han till slut hade vaktat henne.
På Kräftskivan hade han med tydlig min visat att han inte ville att hon skulle dansa med någon annan än just honom. Hon gjorde honom till viljes och höll sig tätt intill honom resten av kvällen. Dom hade stannat kvar och sovit över i en gäststuga och hon släppte pliktskyldigt till då han ville älska med henne. Det hade känts som att han hade velat ha sex baraför att påvisa att det var han som allt bestämde över henne. Därefter hade de somnat.
Dom gick hem sista biten ifrån tågstationen när dom kom hem. Ville sträcka lite på benen och få ifrån sig sista tunga kvardröjande spritångorna som gårdagens snapsar hade givit upphov till.
Ett förstulet ögonkast efter en byggnadsarbetare som under den brittsommar som höll sig kvar in i Augusti stod och snickrade utan t-shirt på sig. Det var allt som behövdes. Hon hade tittat på hans kropp där musklerna spelade under huden.Underarmarnas kraftulla senighet hade fått henne att tänka på hur hans kvinna måste känna sig i hans famn och därför lett för sig själv när dem tillsammans hade fortsatt promenaden.
När dom kom hem så hade han sagt ”-Så du gillade den där byggnadsarbetaren?”.
”- Haha, ja , han var en fin grabb. Bitig och snygg.” Hon sa det med skämtsam ton, säker på att han skulle uppfatta den och förstå att även om han var fin att titta på så var det ju ändå Honom som hon tände på, ville vara med, hade sex med och ville spendera tid med.
Slaget hade kommit direkt. Ingen förberedelse eller uppbyggnad av någon ilska. Inte visat sig sårad över att hon hade tittat efter en annan karl. Inget. Det hade bara slagit ner som en blixt ifrån blå himmel. En tand hade gått sönder, så hårt hade han slagit henne. Inte med öppen hand eller återhållen styrka utan med full kraft på sidan av hennes kind.
Det var det första slaget. Inte sista. Han hade fortsatt att slå henne. Det sista hon mindes var blodsmaken i sin egen mun då hon nästan bet sönder hela sin tunga medans hon domnade bort i en välgörande, smärtbefriad medvetslösenhet.
Och denna Mannen hade varit hennes sista Man. Det intalade hon sig.
Män är skit och ska skit behandlas som.
Det var en stående fras. Något som hon upprepade gång på gång för sig själv.
Nu några år efteråt hade hon visserligen låtit sig träffa män igen. Men hon höll dem på avstånd. Det var Hon som var den jagande partnern. Den som gick ut på dans för att finna en man för natten, någon som kunde tillfredställa de behov som hennes kropp envisades att ha. Visserligen kunde hon tillfredställa sig själv men doften av silicon när hon tog fram sin i smyg inköpta sexleksak fick henne alltid att tänka på ordet ”industriellt”. Att alltid konfronteras med detta gjorde att hon till slut hade insett att det hon saknade var Hud. Känslan av närhet och tvåsamhet. Sånt som bara en annan människa kunde ge henne. Så med mod som var inhämtat ifrån vitt vin, reisling, hade hon alltså plockat med sig en man hem. En mänsklig dildo. En av kött och ben och med händer som kunde smeka henne, istället för att slå henne. Med doft av ny svett från huden, uppkommen på dansbanans trånga, publiktäta golv. Med kropp som var tung ovanpå hennes.
Så hade hon hållt på. Varje gång med en ny man. Hon ville inte, absolut inte, behöva fästa sig vid någon och hon ville inte att någon karl skulle fästa sig vid henne. En del hade varit som små krävande hundvalpar. Efter sexet ville dom ha hennes telefonummer, frågat om nästa gång dom skulle ses och sökt i hennes blick efter något som skulle bekräfta dem.
Andra hade insett vad det handlade om. Sex för att få klådan kliad. Gemensam onani. Inget mer. Men mycket mer än vad leken på egen hand kunde ge henne.
Efter varje gång var hon tillfredställd.
Efter varje gång så insåg hon att hon var ensam kvar.
”- 30+ och inga barn. Arbetandes på ett konditori och på sommaren dubbelarbetande som Turistvärd. Dessutom med fet rumpa? Tro fan ingen ville ha mig.. och nån annan ska inte heller få mig..aldrig mer..inte igen”.
Tankarna rumlade runt i hennes huvud. Frågor ställdes men fick aldrig några svar. Hon var fast i sig själv och den hon var. Men hon var ändå rätt nöjd med sig själv. Iallafall till hennes yttre.
”- Botox är för osäkra Hollywoodstjärnor” propsade hon på för sig själv när hon tittade på reflektionen i spegeln på morgonen medans hon borstade tänderna. Och hon hade verkligen inget att skämmas för när det kom till sitt utseende. Någon hade haft en bra dag då hennes gener ifrån Mamma Johanna och Pappan Erik hade mixats. Hon hade ett kvinnligt format, lite spensligt men kraftfullt ansikte med små smilgropar. Rundade kinder med ganska markerade kindben och ögon som glittrade glatt när hon log. Åldern hade inte heller börjat sätta några nämnvärda spår på hennes kropp, som hon försökte ta ganska väl hand om. Det blev några obligatoriska joggingrunder varje vecka och när julmatsångesten satte in fick det lokala gymet under vintertid se sig besökt då och då. Ändå så svor hon lite för sig själv när hon tvingades åka in till närmsta köpcenter för att handla Jeans. ”-Det var väl då en jävla rumpa?”.
En expedit på JC hade faktiskt hört henne säga detta högt inuti Omklädningsrummet för ett par år sedan och hade klantigt nog svarat henne ”- Strech finns ju också?”, varvid Petra hade lämnat tillbaka Jeansen, gått därifrån lätt förnärmad medans hon hade mumlat ”-Strech, aldrig i denna världen!”.
Mamman hade jobbat som hårfrisörska i en liten salong som hon drev själv ihop med en väninna. Det var en hemmabaserad rörelse som gjorde att Petra nästan alltid hade sin Mamma i närheten under sin uppväxt. Därifrån hade hon också fått lära sig att man alltid skulle se proper ut. Mammans egenfixering vid sitt utseende hade tröttat ut Petra så hon själv, i tonåren, haft en period av revolt och därför skaffat sig Rastaflätor. Detta trots hon inte hade något gemensamt med den kulturen i övrigt. Jo, hon hade visserligen tyckt om Bob Marley och haft en Planchs uppsatt på flickrumsväggen men längre än så sträckte det sig inte.
Mannan hade surt kommenterat ” - ser man ut sådär hittar man aldrig en Pojkvän!”. Så i självberättigad harm gjorde Hon det otänkbara.
Hon skaffade en flickvän.
I ett litet samhälle som Simrishamn där många kände varandra spred sig ryktena fort och inom kort var hon kallad ”Homopetruella”. Förklaringen låg lite i att hennes riktiga namn var Petronella, vilket hon hade fått ifrån sin Farmor, som tyvärr aldrig funnits i hennes liv då Farmor dog i barnsäng.
Petronella och Lena, hennes ”flickvän” hade aldrig ens gjort något tillsammans på det sexuella planet. Lena kom själv ifrån en liknande bakgrund och hade funnit det skräckfyllt, men spännande, att få utmana sin omgivning med att också göra ”uppror”, men hennes val hade varit att låtsas vara Lesbisk.
De båda delade den känslomässiga uppfattningen om att vara ”utanför” och hade vanan att gå hand i hand som tjejkompisar ofta gör. Men då, för 20 år sedan, var det något helt annat när man såg två söta flickor komma vandrandes tätt intill, med fingrarna omslingrade varandras händer, längsmed gatan. Men mest av allt hade dom faktiskt varit ”flickvänner” för att reta upp alla andra.
Och det lyckades.
Mamma hade en vacker dag kommit hemdragandes med ortens Präst, en beskäftig man i sjuttiårsåldern med undersättsigt utseénde och självgod attityd som hade förklarat för Petra att ”- vill du konfirmera dig och bli delaktig i Guds gemenskap så får du sluta upp med dom här dumheterna. Det är SYND du sysslar med flicka lilla”.
Det hade fått henne till att låta bli att konfirmera sig. Något som vidare hade spätt på om prat och rykten om henne. Det var väl där hennes sökande natur hade tagit över. Där som hon hade bestämt sig för att bli något när hon blev stor. Däri låg väl förklaringen till hennes kringflyttande och jagande efter nya utbildningar. Lärdomar som skulle ge den där kunskapen om ”hur man blir en lyckad person”.
Nu var hon här. Snart mitt i livet och inte mycket att visa upp för omvärlden förutom en för dyr lägenhet och ett litet torp hon hade fått ärva av sin Farfar.
I torpet hade hon spenderat sina somrar. En idyll som hade varat ända till 9 års ålder då Farmor hade dött,”-tagen av Kräftan” som hennes farfar uttryckte det.
Det hade börjat som en liten knöl i Farmors ena armhåla. Och det hade inte varit nått att tänka på enligt Farmor. Med sin glada röst hade hon glatt visat den lilla knölen för Petra och låtit henne trycka och känna på den. ”- Se här Petronella vad gamla kärringar får... Fläskkulor.. Så ät inte så du blir fet kära tös för då blir du klumpig och bumpig när du blir äldre”.
Det hade inte varit någon fettknöl.
Det hade varit Cancer. Och den så glada mysiga Farmor hade försvunnit. När Petra sist hade besökt Farfar var Farmor inte kvar där. Det låg en liten späd kvinna i den korta lilla sängen. Ingen som Petra kände igen. Och hon hade varit arg och ledsen över att Farfar hittat en ny Farmor. En Farmor som Petra inte ville ha. En Farmor som inte var Farmor!
Farfar hade levt kvar länge. Envist boende i sitt lilla Torp. Kvar med fötterna i den Skånska myllan som var hans hem sedan han var ung. Här skulle han förbli. Ända tills den dagen då han hade fått en massiv stroke under nattens sömn. Han hade levt två dagar efter sin stroke. Eller, levt? Hans hjärta hade fortsatt slå, envist trotsandes det faktum att allt i hans hjärna som var ”han” var borta sedan några ögonblick efter stroken. Hon hade hoppats på att det hade varit smärtfritt. Hon trodde det var det, för sista gången hon såg honom på lasarettet hade han sett så lugn och stillsam ut. Inte alls plågad eller trasig. Hon hade varit 22 år då. Med hjälp av sin mamma och pappa, deras frostiga relation till trots, hölls torpet fint och hon spenderade fortfarande lediga stunder på sommaren där, 1 mil norr om Simrishamn.
Men hon hade aldrig velat bo där permanent. Det var lite för litet för hennes smak. Väldigt mysig och hemtrevligt. Men hon behövde större ytor för att andas. Sådana ytor hon hade i sin lägenhet. Det enda som saknades i lägenheten var den natur hon fann runtom Torpet och tillgängligheten till havet.
Pliktskyldigt, för att som hon själv sa ”-hålla sin rumpa i shack”, sprang hon varje vår, fram tills hösten, en liten slinga runtom torpet. Det fanns några stigar som levt kvar ifrån gamla tiders djurhållning. De vindlade sig mellan de stora lövträden och utgjorde ett nätverk som bands samman nere vid torpet. Där hade tidigare legat en liten ladugård men den hade fått förfalla när Farfar hade slutat med det småskaliga jordbruket och var försvunnen sedan många år tillbaka. Havet låg intill, bara en 20 minuters promenad bort ifrån ytterdörren. Vägen ner vindlade under de stora lövbeklädda träden med skrovlig bark. Träden hade hon tyckt om mycket som barn, det mindes hon. Speciellt ett. Det var sådär lagom högt till första grenen och hon kunde klättra enkelt. Säkert tio meter upp. Fast när hon sist gick förbi trädet insåg hon att det kanske var 4 meter hon hade lyckats ta sig upp som mest. Allting förändrades i proportionerna när man blev större och äldre. Sånt som hade verkat gigantiskt blir helt plötsligt rätt ordinärt.
Men trädet var fortfarande vackert, hur ordinärt det nu var som lövträd betraktat. Hon hade lekt med tanken på att klättra upp dit. För skoj skull. För att se om hon fortfarande kunde. Sedan hänga sig ifrån en gren, dingla med fötterna och därefter hoppa ner på marken igen, precis så som hon hade gjort som liten flicka. ”-fånig du är” sa hon för sig själv och fortsatte gå ned mot havet.
Ålabukten hade Farfar kallat det.
Det var inte mycket till bukt betraktat. Några hundra meter lång sandstrand med ett antal uppstickande stenplatåer som med mycket fantasi och kisande ögon kunde påminna lite om mini-raukar. Här hade Farfar haft en båt. En gisten och sliten gammal eka med långa slanka åror. ”- min jautcsch” hade Farfar kallat den. Ihoplappat elände hade hennes Far kallat den. Med små brädlappar, mycket lin och nån egen ihopkokad historia som skulle föreställa tjära hade Farfar hållt liv i den lilla båten ända tills Petra blivit så gammal så hon ville åka med ut på havet och plocka upp ålryschorna. Det var spännande. Doften av tjäran. Vågorna som slog mot den lilla ekan. Hon hade fantiserat om att dom skulle driva bort, hon och Farfar, och aldrig komma tillbaka mer. Tillsammans hade dom hamnat i något exotiskt land där alla var väldigt snälla och åt katrinplommon. Nu visste hon att det var Dadlar hon hade fantiserat om. Men det exotiska landet med snälla människor visste hon fortfarande inte var det låg. Ålarna hade slingrat sig på durken på båten. Farfar hade visat henne hur man med ett speciellt grepp kunde plocka upp dom slemmiga djuren och hålla fast dem så dom inte försvann ur händerna igen.
Dom gick hem sista biten ifrån tågstationen när dom kom hem. Ville sträcka lite på benen och få ifrån sig sista tunga kvardröjande spritångorna som gårdagens snapsar hade givit upphov till.
Ett förstulet ögonkast efter en byggnadsarbetare som under den brittsommar som höll sig kvar in i Augusti stod och snickrade utan t-shirt på sig. Det var allt som behövdes. Hon hade tittat på hans kropp där musklerna spelade under huden.Underarmarnas kraftulla senighet hade fått henne att tänka på hur hans kvinna måste känna sig i hans famn och därför lett för sig själv när dem tillsammans hade fortsatt promenaden.
När dom kom hem så hade han sagt ”-Så du gillade den där byggnadsarbetaren?”.
”- Haha, ja , han var en fin grabb. Bitig och snygg.” Hon sa det med skämtsam ton, säker på att han skulle uppfatta den och förstå att även om han var fin att titta på så var det ju ändå Honom som hon tände på, ville vara med, hade sex med och ville spendera tid med.
Slaget hade kommit direkt. Ingen förberedelse eller uppbyggnad av någon ilska. Inte visat sig sårad över att hon hade tittat efter en annan karl. Inget. Det hade bara slagit ner som en blixt ifrån blå himmel. En tand hade gått sönder, så hårt hade han slagit henne. Inte med öppen hand eller återhållen styrka utan med full kraft på sidan av hennes kind.
Det var det första slaget. Inte sista. Han hade fortsatt att slå henne. Det sista hon mindes var blodsmaken i sin egen mun då hon nästan bet sönder hela sin tunga medans hon domnade bort i en välgörande, smärtbefriad medvetslösenhet.
Och denna Mannen hade varit hennes sista Man. Det intalade hon sig.
Män är skit och ska skit behandlas som.
Det var en stående fras. Något som hon upprepade gång på gång för sig själv.
Nu några år efteråt hade hon visserligen låtit sig träffa män igen. Men hon höll dem på avstånd. Det var Hon som var den jagande partnern. Den som gick ut på dans för att finna en man för natten, någon som kunde tillfredställa de behov som hennes kropp envisades att ha. Visserligen kunde hon tillfredställa sig själv men doften av silicon när hon tog fram sin i smyg inköpta sexleksak fick henne alltid att tänka på ordet ”industriellt”. Att alltid konfronteras med detta gjorde att hon till slut hade insett att det hon saknade var Hud. Känslan av närhet och tvåsamhet. Sånt som bara en annan människa kunde ge henne. Så med mod som var inhämtat ifrån vitt vin, reisling, hade hon alltså plockat med sig en man hem. En mänsklig dildo. En av kött och ben och med händer som kunde smeka henne, istället för att slå henne. Med doft av ny svett från huden, uppkommen på dansbanans trånga, publiktäta golv. Med kropp som var tung ovanpå hennes.
Så hade hon hållt på. Varje gång med en ny man. Hon ville inte, absolut inte, behöva fästa sig vid någon och hon ville inte att någon karl skulle fästa sig vid henne. En del hade varit som små krävande hundvalpar. Efter sexet ville dom ha hennes telefonummer, frågat om nästa gång dom skulle ses och sökt i hennes blick efter något som skulle bekräfta dem.
Andra hade insett vad det handlade om. Sex för att få klådan kliad. Gemensam onani. Inget mer. Men mycket mer än vad leken på egen hand kunde ge henne.
Efter varje gång var hon tillfredställd.
Efter varje gång så insåg hon att hon var ensam kvar.
”- 30+ och inga barn. Arbetandes på ett konditori och på sommaren dubbelarbetande som Turistvärd. Dessutom med fet rumpa? Tro fan ingen ville ha mig.. och nån annan ska inte heller få mig..aldrig mer..inte igen”.
Tankarna rumlade runt i hennes huvud. Frågor ställdes men fick aldrig några svar. Hon var fast i sig själv och den hon var. Men hon var ändå rätt nöjd med sig själv. Iallafall till hennes yttre.
”- Botox är för osäkra Hollywoodstjärnor” propsade hon på för sig själv när hon tittade på reflektionen i spegeln på morgonen medans hon borstade tänderna. Och hon hade verkligen inget att skämmas för när det kom till sitt utseende. Någon hade haft en bra dag då hennes gener ifrån Mamma Johanna och Pappan Erik hade mixats. Hon hade ett kvinnligt format, lite spensligt men kraftfullt ansikte med små smilgropar. Rundade kinder med ganska markerade kindben och ögon som glittrade glatt när hon log. Åldern hade inte heller börjat sätta några nämnvärda spår på hennes kropp, som hon försökte ta ganska väl hand om. Det blev några obligatoriska joggingrunder varje vecka och när julmatsångesten satte in fick det lokala gymet under vintertid se sig besökt då och då. Ändå så svor hon lite för sig själv när hon tvingades åka in till närmsta köpcenter för att handla Jeans. ”-Det var väl då en jävla rumpa?”.
En expedit på JC hade faktiskt hört henne säga detta högt inuti Omklädningsrummet för ett par år sedan och hade klantigt nog svarat henne ”- Strech finns ju också?”, varvid Petra hade lämnat tillbaka Jeansen, gått därifrån lätt förnärmad medans hon hade mumlat ”-Strech, aldrig i denna världen!”.
Mamman hade jobbat som hårfrisörska i en liten salong som hon drev själv ihop med en väninna. Det var en hemmabaserad rörelse som gjorde att Petra nästan alltid hade sin Mamma i närheten under sin uppväxt. Därifrån hade hon också fått lära sig att man alltid skulle se proper ut. Mammans egenfixering vid sitt utseende hade tröttat ut Petra så hon själv, i tonåren, haft en period av revolt och därför skaffat sig Rastaflätor. Detta trots hon inte hade något gemensamt med den kulturen i övrigt. Jo, hon hade visserligen tyckt om Bob Marley och haft en Planchs uppsatt på flickrumsväggen men längre än så sträckte det sig inte.
Mannan hade surt kommenterat ” - ser man ut sådär hittar man aldrig en Pojkvän!”. Så i självberättigad harm gjorde Hon det otänkbara.
Hon skaffade en flickvän.
I ett litet samhälle som Simrishamn där många kände varandra spred sig ryktena fort och inom kort var hon kallad ”Homopetruella”. Förklaringen låg lite i att hennes riktiga namn var Petronella, vilket hon hade fått ifrån sin Farmor, som tyvärr aldrig funnits i hennes liv då Farmor dog i barnsäng.
Petronella och Lena, hennes ”flickvän” hade aldrig ens gjort något tillsammans på det sexuella planet. Lena kom själv ifrån en liknande bakgrund och hade funnit det skräckfyllt, men spännande, att få utmana sin omgivning med att också göra ”uppror”, men hennes val hade varit att låtsas vara Lesbisk.
De båda delade den känslomässiga uppfattningen om att vara ”utanför” och hade vanan att gå hand i hand som tjejkompisar ofta gör. Men då, för 20 år sedan, var det något helt annat när man såg två söta flickor komma vandrandes tätt intill, med fingrarna omslingrade varandras händer, längsmed gatan. Men mest av allt hade dom faktiskt varit ”flickvänner” för att reta upp alla andra.
Och det lyckades.
Mamma hade en vacker dag kommit hemdragandes med ortens Präst, en beskäftig man i sjuttiårsåldern med undersättsigt utseénde och självgod attityd som hade förklarat för Petra att ”- vill du konfirmera dig och bli delaktig i Guds gemenskap så får du sluta upp med dom här dumheterna. Det är SYND du sysslar med flicka lilla”.
Det hade fått henne till att låta bli att konfirmera sig. Något som vidare hade spätt på om prat och rykten om henne. Det var väl där hennes sökande natur hade tagit över. Där som hon hade bestämt sig för att bli något när hon blev stor. Däri låg väl förklaringen till hennes kringflyttande och jagande efter nya utbildningar. Lärdomar som skulle ge den där kunskapen om ”hur man blir en lyckad person”.
Nu var hon här. Snart mitt i livet och inte mycket att visa upp för omvärlden förutom en för dyr lägenhet och ett litet torp hon hade fått ärva av sin Farfar.
I torpet hade hon spenderat sina somrar. En idyll som hade varat ända till 9 års ålder då Farmor hade dött,”-tagen av Kräftan” som hennes farfar uttryckte det.
Det hade börjat som en liten knöl i Farmors ena armhåla. Och det hade inte varit nått att tänka på enligt Farmor. Med sin glada röst hade hon glatt visat den lilla knölen för Petra och låtit henne trycka och känna på den. ”- Se här Petronella vad gamla kärringar får... Fläskkulor.. Så ät inte så du blir fet kära tös för då blir du klumpig och bumpig när du blir äldre”.
Det hade inte varit någon fettknöl.
Det hade varit Cancer. Och den så glada mysiga Farmor hade försvunnit. När Petra sist hade besökt Farfar var Farmor inte kvar där. Det låg en liten späd kvinna i den korta lilla sängen. Ingen som Petra kände igen. Och hon hade varit arg och ledsen över att Farfar hittat en ny Farmor. En Farmor som Petra inte ville ha. En Farmor som inte var Farmor!
Farfar hade levt kvar länge. Envist boende i sitt lilla Torp. Kvar med fötterna i den Skånska myllan som var hans hem sedan han var ung. Här skulle han förbli. Ända tills den dagen då han hade fått en massiv stroke under nattens sömn. Han hade levt två dagar efter sin stroke. Eller, levt? Hans hjärta hade fortsatt slå, envist trotsandes det faktum att allt i hans hjärna som var ”han” var borta sedan några ögonblick efter stroken. Hon hade hoppats på att det hade varit smärtfritt. Hon trodde det var det, för sista gången hon såg honom på lasarettet hade han sett så lugn och stillsam ut. Inte alls plågad eller trasig. Hon hade varit 22 år då. Med hjälp av sin mamma och pappa, deras frostiga relation till trots, hölls torpet fint och hon spenderade fortfarande lediga stunder på sommaren där, 1 mil norr om Simrishamn.
Men hon hade aldrig velat bo där permanent. Det var lite för litet för hennes smak. Väldigt mysig och hemtrevligt. Men hon behövde större ytor för att andas. Sådana ytor hon hade i sin lägenhet. Det enda som saknades i lägenheten var den natur hon fann runtom Torpet och tillgängligheten till havet.
Pliktskyldigt, för att som hon själv sa ”-hålla sin rumpa i shack”, sprang hon varje vår, fram tills hösten, en liten slinga runtom torpet. Det fanns några stigar som levt kvar ifrån gamla tiders djurhållning. De vindlade sig mellan de stora lövträden och utgjorde ett nätverk som bands samman nere vid torpet. Där hade tidigare legat en liten ladugård men den hade fått förfalla när Farfar hade slutat med det småskaliga jordbruket och var försvunnen sedan många år tillbaka. Havet låg intill, bara en 20 minuters promenad bort ifrån ytterdörren. Vägen ner vindlade under de stora lövbeklädda träden med skrovlig bark. Träden hade hon tyckt om mycket som barn, det mindes hon. Speciellt ett. Det var sådär lagom högt till första grenen och hon kunde klättra enkelt. Säkert tio meter upp. Fast när hon sist gick förbi trädet insåg hon att det kanske var 4 meter hon hade lyckats ta sig upp som mest. Allting förändrades i proportionerna när man blev större och äldre. Sånt som hade verkat gigantiskt blir helt plötsligt rätt ordinärt.
Men trädet var fortfarande vackert, hur ordinärt det nu var som lövträd betraktat. Hon hade lekt med tanken på att klättra upp dit. För skoj skull. För att se om hon fortfarande kunde. Sedan hänga sig ifrån en gren, dingla med fötterna och därefter hoppa ner på marken igen, precis så som hon hade gjort som liten flicka. ”-fånig du är” sa hon för sig själv och fortsatte gå ned mot havet.
Ålabukten hade Farfar kallat det.
Det var inte mycket till bukt betraktat. Några hundra meter lång sandstrand med ett antal uppstickande stenplatåer som med mycket fantasi och kisande ögon kunde påminna lite om mini-raukar. Här hade Farfar haft en båt. En gisten och sliten gammal eka med långa slanka åror. ”- min jautcsch” hade Farfar kallat den. Ihoplappat elände hade hennes Far kallat den. Med små brädlappar, mycket lin och nån egen ihopkokad historia som skulle föreställa tjära hade Farfar hållt liv i den lilla båten ända tills Petra blivit så gammal så hon ville åka med ut på havet och plocka upp ålryschorna. Det var spännande. Doften av tjäran. Vågorna som slog mot den lilla ekan. Hon hade fantiserat om att dom skulle driva bort, hon och Farfar, och aldrig komma tillbaka mer. Tillsammans hade dom hamnat i något exotiskt land där alla var väldigt snälla och åt katrinplommon. Nu visste hon att det var Dadlar hon hade fantiserat om. Men det exotiska landet med snälla människor visste hon fortfarande inte var det låg. Ålarna hade slingrat sig på durken på båten. Farfar hade visat henne hur man med ett speciellt grepp kunde plocka upp dom slemmiga djuren och hålla fast dem så dom inte försvann ur händerna igen.
Här hade hon lärt sig simma redan som jätteliten tös. Farmor hade propsat på att hon var tvungen att lära sig simma jättebra innan hon fick en chans att åka med Farfar ut i ”eländet”. Eländet var Farmors benämning på Farfars ”Jautcsch”. Och hon simmade. Ofta och mycket och länge. Det härliga vattnet var inte lika salt som på västkusten och bar inte hennes kropp lika högt i ytan men man kunde tåla en kallsup utan att bli kräksjuk direkt efteråt.
Hit letade hon sig ofta efter ett joggingpass då hon ville svalka av sig och kanske rentav kombinera joggingen med en halvtimmas simträning.
När hon var ung hade hon haft med sig sin ”Flickvän” hit ut. Dom hade legat där och solat sig, fnissat åt triviala dumheter och i smyg tittat på varandras kroppar då och då. Men som sagt, inget hade hänt och det fick väl vara bra så. Men lite nyfiken hade hon varit iallafall. Även om hon nu bara blev ”lesbisk” för att reta upp alla andra.
Petra var på väg till sitt andra jobb nu efter att ha tagit morgonpasset på det lilla Cafét. Hon gillade att serva människor, men det kostade ändå på för dubbelarbetet tog på krafterna och timmarna lades snabbt på hög. Ändå så var lönekuverten beklämmande smala efter varje månads räkningshög hade gjorts vid. För att lätta på bördan hade någon av hennes vänner föreslått att hon skulle sälja torpet. Men hon hade vägrat. Även om hon inte ville bo där nu, mitt i livet, hade hon någon slags utopisk fantasi om att slå sig ner där när hon blev en gammal grå tant och leva ett stillsamt liv i sin ensamhet. För hon skulle vara ensam. Så var det bestämt. Karlar var ju som sagt inget att ha ändå. Inte till något annat än Sex. Och hon skulle allt bestämt ut och dansa denna Fredagskvällen. Om hon orkade! 4 Timmar skulle hon behöva sitta på en stol iklädd en ful påtvingad uniform och svara på frågor.
”-Nåväl, det får väl gå” tänkte hon när hon närmade sig Turistbyrån. Nån kul kunde man ju alltid träffa på och de flesta Turister var ändå rätt glada över att vara här och ville bara veta lite enkla uppgifter om sevärdheter eller liknande. Mer betyngande arbetsbörda var väl isåfall den besöksrapport som hon varje afton blev tvingad att fylla i. Det var för något slags sammanställningsrapport inför Turistbyråns framtida vara eller icke vara. Allting skulle sparas på och nu var Turistbyrån ett av de saker som Kommunpolitikerna hade satt sina vakande hökögon på. Nåddes inte ett visst mål så skulle Byrån bort. Det roliga i kråksvängen var att de själva skulle fylla i besöksantalet i rapporten. Ihop med sina kollegor hade en tyst överenskommelse tagit form om att rapporten alltid hade en 15% högre siffra nedskriven än vad det reella antalet var. ”-man får ju vara om sig och kring sig och rädd om sitt jobb”, försvarade hon det hela inför sig själv. Egentligen gillade hon inte att behöva ljuga, men hon visste att utan den extra inkomsten hon fick ifrån Kommunen så skulle hon förlora sin lägenhet.
Hon var nog kvart i sex då samtalet kom. Den sista självande långsamt tickande kvarten före hon skulle få gå hem. Det skulle bli dans. Det visste hon nu. Hon var såpass pigg så hon kände att det kunde vara trevligt att komma ut. Och hon visste också att när hon väl haft trevliga karlar intill sig tillräckligt länge skulle dom andra behoven komma pockande och lockande. Dom jobbiga, besvärliga behoven. Klådan.
”- så varför inte? Det kan vara trevligt att få sig nått och jag förtjänar det efter en lång vecka” tänkte hon.
Det ringde vidare.
”- och vad kan badjävlarna ha för frågor denna gång” suckade hon ljudligt, sträckte på ryggen och körde axlarna bakåt lite för att förbereda sig själv på att låta käck och klämmig. ”- hmm.. en karl ikväll...trevligt..det ska jag ha..tur dom är bra till nånting iallafall när dom ändå bara är skithögar när det gäller allting annat”.
”- Välkommen till Simrishamns turistbyrå, hur kan jag hjälpa till?”.
Den inledande frasen var densamma vid varje samtal. Gång på gång. Repetition på repetition. Hon var frestad emellanåt att svara ”- Välkommen till Svalövs Reningsverk”, men ifall det var någon humortorr Kommunaltjänsteman som ringde för att ställa någon fråga så vågade hon aldrig yttra det högt.
”- Joooo...” En tvekande mansröst. Dialekten kunde hon inte sätta fingret på med ett ”jooo” men hon gissade på Västra Sverige”.
”- Joooo...” Rösten började om igen. ”- Jag vet inte riktigt om ni kan hjälpa mig, jag sitter här och bläddrar lite mellan olika sidor på internet, men grejen är den att jag skulle vilja veta lite mer om boende i, eller helst, utanför Simrishamn. Jag har tittat på en del men man vet ju aldrig om det är något att ha i verkliga livet, foton och beskrivningar ljuger ju en hel del. Men jag tänkte att....att ni kanske kunde ha något bra tips på vad jag ska välja?”.
Defenitivt Västkusten, tänkt hon. Inte Göteborgare, det var för lite ”gjöttelabosskt” över dialekten. Men någonstans i närheten. Kanske någon liten ort. Låter lite bonnig av sig. Men trevlig röst, snäll på något vis. ”-Nå. Snälla röster kan ju ljuga, det vet jag ju av erfarenhet.” grubblade hon.
”- Nja, vi kan ju referera till och ge dig tips i allmänhet men några specifika recensioner av olika boende ger vi ju inte. Men alla boenden vi själva berättar om är ju i regel väldigt bra och utvalda av Kommunen?” Svarade hon med förklarande röst. ”- men det mesta vi har”, fortsatte hon ” är tyvärr uthyrt. Det är högsäsong som du förstår och är förbokat även nästkommande veckor. Lediga bra boenden att välja mellan finner du nog tyvärr inte förrän runt vecka 32-33.”.
” - Aj... Det var..tråkigt.. Jag hade räknat med att åka ner redan imorgon. Du förstår, jag bor en bit ifrån Borås och insåg igår att jag var helt dyngtrött på mitt jobb och tänkte fly iväg en stund ifrån allt och alla och hade fått tipset om Simrishamn, att det skulle vara fint och allt det där.. Så jag hade hoppats på att ni kunde hjälpa mig. Jag tänkte stanna en vecka, max, sen måste jag tillbaka till det eviga knegandet men just nu behöver jag andas ut så jag inte går sönder helt som människa.....”
Hans långa utläggning avslöjade en trivsam röst. En röst som hon genast hade tyckt om av någon anledning och hon tänkte lite på att han verkade vara genuint sliten och trött, det hördes på tonen.
”- så det hade ju varit kanon ifall du kunde finna något åt mig, jag kan ta lite vad som helst sålänge det inte kostar mer än femtusen kronor..”
Femtusen kronor. Att turister lade så mycket pengar på sin ledighet. Det hade hon själv aldrig gjort. Hon hade inte haft råd till det helt enkelt. Dyraste resan hon hade unnat sig var nån slags charteresa ner till Turkiet på ”Sista Minuten”. Den hade kostat 1995 kronor. Visserligen billigt men ändå kännbart för hennes ekonomi. Och de pengar hon hade spenderat på mat och nöjen hade hon långt innan sparat ihop. Ändå hade hon månaden efter haft det knappt att få ihop till sina räkningar.
Det var i det ögonblicket hon kom på det uppenbara.
”- Jag har...” började hon tvekande.
” - Ja, vad? Har du något som passar?” frågade han genast.
” - jag har.. ett Torp. Fullt utrustad med rinnande vatten och kök och dusch, allting finns där färdigt och klart. Det är...en privat uthyrare som vi ännu inte har tagit med på våra egna listor, det är såpass nytt. Det ligger en mil härifrån centrala Simrishamn. Det är gott om tillhörande mark och det finns inga grannar på ett par tusen meters avstånd. Det är egen privat badplats och det finns härliga promenadstigar runtom närområ...”
” - jag tar det” avbröt han henne.
”- eh..hmm.. okej..vad trevligt”.
Här kom en oväntad extrainkomst. Men skulle hon kunna låta någon annan vara i Torpet? Skulle nån vilja vara där? Det var ju bara ett torp. Sött och idylliskt. Men hennes pengahunger var ju tyvärr av nöden tvunget stor och hon gav efter för den.
”- vad kostar det?” frågade han med nyfiken röst.
”- Ja..alltså.. det är så nytt..så egentligen har jag ingen exakt siffra..men... 4000 kronor skulle säkert ägarinnan vara nöj..”
”- det blir jättebra, bara jag kommer härifrån” sa mannen bakom luren ivrigt.”- Tack vänliga du, det ska bli så underbart att få åka iväg ett slag. Jättetack! Du är en riktig pärla du, det är ju kanon det här. Du förstår inte hur glad du har gjort mig. Du borde få dagens ros i lokaltidningen. Gud vad hjälpsamt!”
Hon nästan rodnade när han sa ”pärla”. Varför då? Varför skulle hon bry sig om något sånt. Det var ju bara en flyktig komplimang, något man sa i förbifarten. Men han lät ju så trevlig på sitt ledsamt glada sätt.
Dom avtalade snabbt att han skulle komma och hämta nyckeln på Turistbyrån. Hon skulle själv jobba vid den tiden han skulle hämta den vilket hon tyckte kändes tryggt då hon åtminstone skulle få ett litet bättre intryck om hur han var. Pengarna skulle betalas kontant på plats så hon skulle inte få några problem med att han skulle betala med kort, eftersom då pengarna skulle gått direkt in till Kommunens Bank. Då hade hon fått väldigt svårt att förklara sig för sin Chef för att få ut några pengar. Hon kunde ju aldrig tänka sig att Kommunalt anställda personer skulle kunna få dra någon egenytta av sitt arbete på det viset.
”- och här har du mitt nummer ”, sa han och rabblade snabbt upp några siffror. ”- kom ihåg det och skriv ner så att du inte glömmer av att Stugan är bokad. ”
”- jadå, det är inga problem, vi glömmer inte sånt.” svarade hon samtidigt som hon krafsade ner siffrorna på baksidan av en broschyr för fiskeutflykter.
”- Kan jag få ditt nummer också så kan jag ringa och ge en personlig recension av stället efteråt?” frågade han helt plötsligt.
Hon blev än mer generad. Flörtade han med henne? Efter några meningar över en telefon.
”- Nej, det..det behövs inte. Det ligger ett formulär du gärna får fylla i på köksbordet när du kommer dit och lite information om stället du kan läsa”.
Hon visste inte om hon skulle säga något mer. Hon var lite ställd.
Han skrattade till. ” - Det var synd det, du lät så trevlig så dig hade jag gärna pratat lite mer med, men okej, det blir bra sådär ”.
Han svarade med glad röst, men på ett litet besviket sätt.
Tre meningar senare var samtalet över.
Hon lade på och lutade sig tillbaka och slappnade av.
”- människa, du sitter och fånler åt en Karl, vad är det med dig? En karl du aldrig sett eller hört förr och ändå blir du som en oskuld på gymnasiebal?”. Hon skrattade för sigsjälv och lade sedan iordning pappren för dagen och fyllde i den där tråkiga Rapporten och lade pliktskyldigt på 15% i besöksantalet. Det fick vara nog för idag.
Men nu skulle hon åka och dans... Hon avbröt sig själv mitt i tankegången. Det gick ju inte? Något hon var tvungen att göra var att först samla ihop saker som kunde fattas i Torpet, ge sig ut dit och förbereda och göra iordning allting. Hon höll det alltid välstädat men det skulle ju behövas extra sänglinnen om inte annat.
Dansen fick vara. Detta var viktigare. 4000 lättförtjänta kronor som skulle gå till ett av de gapande hål som väntade på att fyllas med Mammons åthävor.
Hon vandrade iväg, efter att omsorgsfullt släckt ned och låst efter sig, mot sin lägenhet. Det var bråttom. Skulle inte klockan bli alltför sent innan hon kom isäng var det snabba ryck som gällde. Det fanns ingen tid att söla.
Innanför dörren kastade hon av sig kläderna och fick krångla lite med att få den snäva kjolen över höfterna ”- den jävla rumpan”, svor hon och sparkade med en snygg snärt iväg den in i ett hörne. I garderoben letade hon fram mer praktiska ”gå-runt-och-grejja-i” kläder, gråa mysbyxor och en långärmad svart t-shirt med ett glittrigt silverfärgat tryck på framsidan, satte upp sitt hår med hjälp av en hårsnodd och gick löst på linneskåpet.
Hon visste inte riktigt hur ofta han bytte lakan. Varannan dag fick räcka bestämde hon sig för och fick med rätt antal lakan och de andra sängkläderna. Hon bestämde sig för att göra en snabb dammavtorkning med Ajax våtservetter , kastade ner dessa i sin handväska, letade i kylskåpet efter ett oöppnat paket Kaffe, insåg sedan att det stod i skafferiet och fick med sig detta med tanke på att ”-han nog vill ha en kopp kaffe på morgonen, och då kan ju värden stå för detta”. Hon tänkte redan på möjligheterna som fanns med att hyra ut torpet under sommrarna och hur det skulle kunna hjälpa upp hennes ekonomi och på att hon skulle kunna unna sig något trevligt nästa år ifall hon fick den bokad hela säsongen.
Men en hård smäll slog hon igen bildörren, fipplade lite med nyckelknippan för att få fram rätt nyckel och när bilen startade så rusade hon motorn och körde kvickt iväg med riktning norrut. Det tog bara en kort stund att komma fram. Följa den slingrande landsvägen och sedan svänga ner mot Havet. Sista femhundra metrarna var grusväg och hon tänkte på om hon inte skulle behövt kratta igen de värsta hålorna som uppstått av sommarregnen men slog snabbt ifrån sig igen, det fanns ingen tid till sånt nu. Det fick hon tänka på tills nästa gång hon hyrde ut Stugan.
Det doftade i stugan. En mix av instängd gammal luft och damm men inte på något vis obehagligt. Fönstren fick stå på vid gavel och in vällde i svepande lätta stötar den något svalare kvällsluften. Hon började vissla på någon gammal schlagermelodi. Hon mindes hur den gick, men kunde inte komma ihåg texten eller ens när den varit med på tv. Kanske var det ifrån hennes barndom eller något hon sett på senare år. Spelade ingen roll, den glada kvittrande melodin förbättrade hennes redan goda humör och hon trivdes med att gå där och fejja. Det kändes fint att någon skulle komma hit. Hit till stugan. De vänner hon hade kom ibland med förslag om att man skulle fira midsommar eller andra högtider här, men hon lyckades alltid komma med någon ursäkt för att fira någon annanstans. Det var som om hon inte hade velat dela med sig av stugan. Alla minnena som fanns förknippade med uppväxten här skulle då på något sätt försvagas, tunnas ut. Men detta var något annat. En ny person skulle hit. Som skulle skapa sina egna minnen ikring platsen, helt separata ifrån hennes egna, så det kändes helt enkelt bra inombords.
______________________________Dansen fick vara. Detta var viktigare. 4000 lättförtjänta kronor som skulle gå till ett av de gapande hål som väntade på att fyllas med Mammons åthävor.
Hon vandrade iväg, efter att omsorgsfullt släckt ned och låst efter sig, mot sin lägenhet. Det var bråttom. Skulle inte klockan bli alltför sent innan hon kom isäng var det snabba ryck som gällde. Det fanns ingen tid att söla.
Innanför dörren kastade hon av sig kläderna och fick krångla lite med att få den snäva kjolen över höfterna ”- den jävla rumpan”, svor hon och sparkade med en snygg snärt iväg den in i ett hörne. I garderoben letade hon fram mer praktiska ”gå-runt-och-grejja-i” kläder, gråa mysbyxor och en långärmad svart t-shirt med ett glittrigt silverfärgat tryck på framsidan, satte upp sitt hår med hjälp av en hårsnodd och gick löst på linneskåpet.
Hon visste inte riktigt hur ofta han bytte lakan. Varannan dag fick räcka bestämde hon sig för och fick med rätt antal lakan och de andra sängkläderna. Hon bestämde sig för att göra en snabb dammavtorkning med Ajax våtservetter , kastade ner dessa i sin handväska, letade i kylskåpet efter ett oöppnat paket Kaffe, insåg sedan att det stod i skafferiet och fick med sig detta med tanke på att ”-han nog vill ha en kopp kaffe på morgonen, och då kan ju värden stå för detta”. Hon tänkte redan på möjligheterna som fanns med att hyra ut torpet under sommrarna och hur det skulle kunna hjälpa upp hennes ekonomi och på att hon skulle kunna unna sig något trevligt nästa år ifall hon fick den bokad hela säsongen.
Men en hård smäll slog hon igen bildörren, fipplade lite med nyckelknippan för att få fram rätt nyckel och när bilen startade så rusade hon motorn och körde kvickt iväg med riktning norrut. Det tog bara en kort stund att komma fram. Följa den slingrande landsvägen och sedan svänga ner mot Havet. Sista femhundra metrarna var grusväg och hon tänkte på om hon inte skulle behövt kratta igen de värsta hålorna som uppstått av sommarregnen men slog snabbt ifrån sig igen, det fanns ingen tid till sånt nu. Det fick hon tänka på tills nästa gång hon hyrde ut Stugan.
Det doftade i stugan. En mix av instängd gammal luft och damm men inte på något vis obehagligt. Fönstren fick stå på vid gavel och in vällde i svepande lätta stötar den något svalare kvällsluften. Hon började vissla på någon gammal schlagermelodi. Hon mindes hur den gick, men kunde inte komma ihåg texten eller ens när den varit med på tv. Kanske var det ifrån hennes barndom eller något hon sett på senare år. Spelade ingen roll, den glada kvittrande melodin förbättrade hennes redan goda humör och hon trivdes med att gå där och fejja. Det kändes fint att någon skulle komma hit. Hit till stugan. De vänner hon hade kom ibland med förslag om att man skulle fira midsommar eller andra högtider här, men hon lyckades alltid komma med någon ursäkt för att fira någon annanstans. Det var som om hon inte hade velat dela med sig av stugan. Alla minnena som fanns förknippade med uppväxten här skulle då på något sätt försvagas, tunnas ut. Men detta var något annat. En ny person skulle hit. Som skulle skapa sina egna minnen ikring platsen, helt separata ifrån hennes egna, så det kändes helt enkelt bra inombords.
Resten kommer, som det brukar sägas, någon annan gång. Eller inte alls. Eller rentav i tryckt, riktig, form. Eller som e-book. Vem vet.
Eller så får det förbli liggandes i en virtuell brevlåda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar